Nu har vi kommit till den fjärde och sista bloggveckan. Den här gången är det Björn som
ånyo suttit vid tangentbordet.
De senaste månaderna har jag och Stefan undervisat på en av de avslutande kurserna
på socionomprogrammet i Umeå, den kurs som heter Kvalitet, Utvärdering och
Verksamhetsutveckling. Inför varje kursstart känner jag nästan alltid ett visst motstånd,
ungefär som när man ska böra jobba efter semestern. Det känns jobbigt och man pustar
när man tänker på allt som måste planeras, förberedas och kopieras etc. Men så kör
kursen igång och man träffar nya studenter som har förväntningar på att få lära sig
något nytt, som ställer frågor som utmanar ens tankar, och det uppstår en dialog och en
nerv i undervisningssituationen. Då är det en ynnest att få undervisa!
I den aktuella kursen får studenterna ta del av ett antal olika ansatser och modeller för
utvärdering. Vi vill förmedla en bred kunskap om utvärdering som gör att de kan förstå
och hantera olika situationer där det är eller kan bli aktuellt med utvärdering. Kursen
omfattar en del traditionella ansatser som måluppfyllelseanalys och processutvärdering,
en del halvnya som programteoriutvärdering och formativ utvärdering. Dessutom några
betydligt nyare ansatser som feministisk utvärdering och förklarande utvärdering. Det
är det sistnämnde perspektivet jag fokuserar på i denna blogg.
Mycket av den utvärdering som görs har en tämligen deskriptiv karaktär, den fokuserar
på om något är bra eller dåligt, bättre eller sämre, högre eller lägre, billigare eller
dyrare etc. Många gånger uttrycks utvärderingsresultatet dessutom i kvantitativa
termer. T.ex. behandlingshem A är billigare än behandlingshem B, eller Socialkontoret
i Medelstad har fler nöjda klienter än andra socialkontor av liknande storlek, eller
behandlingsmodell X är bättre än traditionellt socialt arbete vid problem Y. Det här
deskriptiva sättet att utvärdera, kan självfallet vara helt relevant i vissa sammanhang.
Att man får veta att något fungerar (eller inte fungerar) och att man får ett kvantitativt
mått som anger storleken på utfallet. Det är ofta både viktig och intressant kunskap.
En sak som dock är ganska trist i dagens diskussion om kunskapsbasering är att
det finns så många som hävdar att det här deskriptiva resultatfokuserade sättet
att utvärdera, är bättre än andra utvärderingsansatser och framför allt om det
sker i experimentliknande former. Och ibland hävdas att den kunskap som detta
utvärderingsförfarande frambringar är tillräcklig.
Låt mig ta ett exempel. För ett antal år sedan lyssnade jag till den amerikanske
professorn i socialt arbete Bruce A. Thyer, som argumenterade för s.k. evidensbaserad
praktik. Han menade att det är tillräckligt att veta ATT en insats/metod fungerar, dvs.
sådan kunskap som man kan få genom experimentliknande utvärderingar. När det gäller
annan, mer förklarande kunskap, sa han: Who needs it? Who cares? Och här tog han ett
exempel med en huvudvärkstablett: Om jag har huvudvärk, räcker det med att veta ATT
huvudvärkstabletten fungerar, jag behöver inte veta HUR den fungerar!.
Vid en första anblick kan det verka som att detta är visdomsord nästan i klass med
Kung Salomos. Visst, patienten behöver kanske inte veta hur medicinen fungerar. Men
tänker man lite till (och det behövs inte så mycket till) så inser man att tablettmetaforen
är vilseledande. För det första är interventioner i socialt arbete inte som att ta en
huvudvärkstablett, där utifrån kommande stimuli bara påverkar kroppen. Med andra
ord, ett direkt orsakssamband. Jag brukar säga till studenterna att jag anser att socialt
arbete är mer likt pardans, där båda parter turas om att föra. Det handlar om tolkande
sociala varelser som kommunicerar. Jag tror inte ens Ipren (som vissa anser vara vår
allra intelligentaste värktablett) är förmögen till social interaktion.
Vid senaste undervisningstillfället var det en snabbtänkt student som påpekade att
socialt arbete kanske är mer likt line-dance, där många dansar samtidigt. Och här kan
man ju bara hålla med, när man vet hur många som ofta är involverade i socialtjänstens
olika klientärenden. Det fick mig att associera till TV-programmet Dansbanan i Täfteå,
där det är uppenbart att dansen villkoras inte bara av de som dansar tillsammans utan
även alla andra par runt omkring. Dessutom, om det är en extra bra/känd orkester kan
det bli trångt på dansgolvet och svårt att dansa i den riktning man har tänkt. Visst finns
det vissa likheter med socialt arbete.
Tillbaka till huvudvärkstabletten. Bruce Thyer menade alltså att man inte behöver veta
hur interventioner i socialt arbete fungerar, eftersom det fungerar så för någon som tar
medicin. Han anser uppenbarligen att inte heller läkaren eller socialarbetaren behöver
annan typ av kunskap. Men det stämmer väl inte riktigt! För läkare som skriver ut recept
kan det vara livsviktigt att veta hur mediciner är sammansatta på kemisk nivå och i
detalj hur de påverkar kroppen. Att blanda vissa mediciner kan skapa reaktioner som är
direkt farliga.
På ett liknande sätt kan det vara i socialt arbete. Det kan vara viktigt för socialarbetare
att ha kunskap om hur och varför en viss insats/metod fungerar, och dessutom i
vilket sammanhang. I likhet med att patienter ibland tar flera olika slags mediciner
samtidigt, får klienter ibland flera olika typer av parallella insatser. Att inte veta
hur och varför insatser fungerar kan ställa till problem. Vi har sett sådana exempel
i studier av missbrukande ungdomar som Stefan och jag gjort. Socialarbetare har
blandat frigörande och kontrollerande/uppfostrande behandlingsinsatser, vilket
medfört bekymmer för både klienter och socialarbetare. Med en större kunskap
om HUR insatserna fungerar hade det varit möjligt att på förhand se att vissa
insatskombinationer kan vara olämpliga. Det handlar både om etik och professionalism.
Vi menar att det är viktigt att utvärdering i socialt arbete även ägnar sig åt att öppna
insatsernas svarta låda, för att ta reda på hur och varför olika insatser fungerar
och vilka kontextuella villkor som krävs för att något ska fungera eller inte fungera.
Det är det som är innebörden i förklarande utvärdering. Det är sällan några av våra
socionomstudenter säger att förklarande utvärdering verkar onödig när vi diskuterar
olika sätt att utvärdera. Och hitintills har bara träffat på socialarbetare som säger sig
skulle vilja veta hur deras insatser fungerar. Antagligen är svenska socialarbetare
generellt sett både professionella och tämligen vidsynta, därför tycker de inte att det är
onödigt att veta hur något fungerar.
När någon påstår att det finns ett sätt att utvärdera socialt arbete som är bättre än
andra sätt, då bör man vara skeptisk. Det är en normativ utsaga som näppeligen
är evidensbaserad! Det finns ett flertal olika utvärderingsansatser som fyller olika
funktioner, och man måste välja ansats beroende på vad man vill veta och vad som är
möjligt att ta reda på. Alla ansatser har sina förtjänster och begränsningar. Det gäller
både deskriptiv och förklarande utvärdering.
Den som vill veta mer om detta kan vi tipsa om en kommande bok på området. Den
heter Utvärdering i socialt arbete, och ges ut i maj på Natur & Kultur. Den ger en bred
och aktuell överblick av olika utvärderingsmodeller som används i olika typer av socialt
arbete.
I och med detta lämnar vi (åtminstone tillfälligt) bloggosfären och dyker ned i andra
arbetsuppgifter. En av dessa andra arbetsuppgifter är att jobba med Socialvetenskaplig
Tidskrift (SVT) vars redaktion för närvarande finns i Umeå. Du som är intresserad av
socialvetenskaplig forskning rekommenderas att gå in på tidskriftens hemsida där det
finns nya artiklar på svenska att ladda ned helt gratis!
Björn, Marek & Stefan
