Share This Post

Okategoriserade / Socialt arbete

Tillit och ett bra samarbete förebygger ensamhet när "det stormar" kring familjehemmet

Vad händer när en 14-åring går till skolsjuksköterskan och visar upp blåmärken som han/hon påstår att familjehemsföräldrarna gjort?

Vem ska socialtjänsten lita på ……. barnet eller familjehemsföräldarna?

Det är en svår balansgång kan jag tro, särskilt efter de fall som blir en följetong i media som till exempel Yara, den 8-åriga flickan som blev ihjälslagen av mamman i familjen som hon placerats i. Det är en situation som jag är säker på att alla socialtjänster vill göra sitt allra bästa för att undvika.

Men vad händer med familjehemsföräldrar som blir beskyllda för att vanvårda och misshandla sina placerade barn? De som känner att de blir utlämnade till barnet / tonåringens berättelse och inte blir trodd av sin uppdragsgivare, hur blir det för dem?

Maria, en familjehemsmamma, skriver så här på Facebook:

“Vår placering ifrån XXX kommun har varit till skolsyster och visat upp blåmärken. Sagt att jag har misshandlat honom. Han blir av säkerhetschäl flyttad idag och vi får en polisanmälan på oss. Detta är tacken för något där vi har bett om hjälp, berättat all oro som vi har, bett om hjälp och blivit av med pengar och annat som grabben snott. Vi har varit familjehem i 20 år och nu en 14 åring som gör detta mot oss. 

 …J—a soc. som inte ställer upp när det behövs. Fy faan. Var kan han ha fått blåmärkerna ifrån då ? frågade soc. Hur ska jag kunna veta, han har ju naturligtvis inte ens visat dom för oss. Jag har knappt tagit i denna unge eftersom han är rädd för det. Endast klippt håret på honom…

…Han har anmält sin mammas familj och sin pappas familj redan innan . Vårt soc ger oss en känsla att de inte tror på oss. Det känns som man ljuger själv.

...Jag har inte varit ledsen förut, men när jag läser era kommentarer så blir jag så rörd. . Jag har svårt att gråta, jag blir arg. Men även jag blir ledsen.”

Maria får många omtänksamma kommentarer från andra familjehemsföräldrar, flera känner igen sig i att ha blivit anmälda av sina placerade barn och en kvinna skriver: “Soc gör väl vad de är tvingade till. De vill inte få anmälningar på sig att de låter ett barn stanna i ett hem där barnet säger sig blivit slaget. Det betyder ju inte att de inte litar på er. Samtidigt tur att ni är ett rutinerat familjehem, så att ni har andra barn som varit nöjda. Tänk om det varit ett första uppdrag. Då hade kanske alla dörrar stängts efter en sådan anklagelse.”

Det är flera som skriver att just risken för att bli anklagad gör att de inte vill ta emot tonåringar som placeringar.

Visst är det superviktigt att vi vuxna tar det barnen säger om övergrepp på allvar, men det gäller att inte vara naiv utan att försöka se “hela bilden”och inte bara det som barnet / tonåringen / den vuxne vill att du ska se.

Det är en väldigt utsatt position som du har som familjehemsförälder, du blir utlämnad till människor som du egentligen inte känner på djupet och de här personerna kan göra saker mot dig som påverkar väldigt mycket.

Jag har erfarenhet av att bli hotad och förtalad av biologiska föräldrar, flera gånger har jag varit med om att en tonårsplacering har verkat fungera bra och plötsligt så vände sig den placerade tonåringen sig mot mot mig och oss som familjehem. Jag är absolut säker på att dessa händelser INTE berodde på mig eller oss som familjehem, men det är ändå en jobbig process att leva sig igenom.

Men jag har också erfarenhet av en socialtjänst som kände oss och som alltid stod på vår sida. Vi kände oss trygga i att det fanns en ömsesidig tillit och ett bra socialtjänst. Så borde alla familjehemsföräldrar få känna.

För att förebygga sammanbrott av placeringar, för det är ju ofta det anmälningar leder till, så behövs framförhållning och kunskap om hur de vuxna kan hantera det som händer.

Familjehemsföräldrar behöver stöd av sin uppdragsgivare och som personal och ansvarig för familjehem så borde det vara bra att reflektera över: Hur väl känner vi våra familjehemsföräldrar? Litar vi på dem? Vad kan vi göra för att lära känna dem bättre?

Få till den ömsesidiga tilliten och samarbetet, så familjehemmet inte blir lämnad ensam “när det stormar”. Det borde ligga på uppdragsgivarens ansvar.

Eva-Lena Edholm, Föreläsare

Hemsida: www.evalenaedholm.se 
Blogg: www.evalenaedholm.se/blogg
twitter: @evalenaedholm.se
facebook:www.facebook.com/EvaLenaEdholmForelasareHandledareOchKonsult
Mail: info@evalenaedholm.se
Eva-Lena Edholm

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar