Share This Post

Okategoriserade / Socialt arbete

Statlig socialtjänst?

När jag i höstas läste Socialrätt på Socionomprogrammet, Örebro universitet, var det många av oss som uppmärksammade att intentionerna i sociallagstiftning och praktiken, främst ute i kommunerna, inte alls verkar stämma överens. Det skulle kunna finnas flera förklaringar till detta, som exempelvis kunskapsluckor hos socialsekreterare och chefer eller ovilja och ideologiska förbehåll hos politiker. Detta är förklaringar som man i både stat, folkrörelser och från den akademiska världen ser det som möjligt att handskas med och nyttigt att arbeta med. Kanske behöver man dock ställa sig frågan om inte de här förklaringarna inte är lite väl enkla. Faktum är, tror jag, att en nyutexaminerad socionom vet väldigt väl vad som förväntas av denne i relation till intentionerna som staten har ställt upp för socialtjänsten. Problemen uppstår när man kommer i kontakt med verkligheten i de kommunala förvaltningarna.

Kommunförbundet anser på sin hemsida (www.skl.se) att det kommunala självstyret är en garanti för kvalitet. Samtidigt ser vi att inom det sociala området är det precis tvärt om. Den kommunala styrformen framstår inte som lämplig för bedrivande av socialt arbete. I kontakter som jag har haft under min utbildning med statliga institutioner för socialt arbete har man ofta uttryckt att man har stort inflytande som professionella på hur man bedriver sitt arbete. Man talar också om framsteg i verksamheterna, man lyckas arbeta med människorna på ett bra sätt. Problemet uppstår när hemkommunerna tar över ansvaret eller rättare sagt, när de inte tar ansvaret.

De kommunala förvaltningarna styrs inte alls i så hög grad av lagstiftningen som man kan få uppfattningen av när man läser lagtext och förarbeten på universiteten. Den kommunala förvaltningen styrs i första hand av ekonomiska förutsättningar och verkar också tillåtas göra det. Att värna om den kommunala ekonomin anses vara ansvarsfullt, att värna om den sociala situationen är i stället betungande, i alla fall då detta kostar pengar. Ett problem är att en politiker i den kommunala sfären bär ansvar för så många områden. Om fotbollslaget åker ur allsvenskan av ekonomiska skäl och kommunen inte finner vägar att backa upp laget anses den ha svikit. Om inte kulturen får tillräckliga bidrag har kommunen svikit. Om inte nya vägar byggs, anpassade till den ökade biltrafiken, har kommunen svikit. Röststarka väljare bejakas hellre, på bekostnad av svaga grupper, de som ofta behöver socialtjänstens hjälp. Ökar man budgeten till det sociala området på bekostnad av budgeten till de tidigare nämnda områdena sitter man som politiker inte säkert på sin position. Och i det fallet drar man sig för att handla rätt på bekostnad av intentionerna i sociallagstiftningen.

Dock ligger inte ansvaret för utvecklingen enbart på den skraltiga eller felprioriterade kommunala ekonomin utan även på staten. Som lagstiftare deklarerar man högt och tydligt hur man vill att socialtjänsten skall fungera men när det uppenbarligen inte fungerar är det inte mycket man kan göra. Det är någon annan som bär ansvaret, ofta ett oklart ansvar. Av den anledningen tar man inte initiativ till att lägga extra resurser på området, faktiskt så kan man det inte. Principen om det kommunala självstyret gör det bara möjligt att fördela mer pengar till kommunerna utan att öronmärka dem för särskilda områden, detta skulle vara ett oacceptabelt toppstyre av kommunerna.

Jämför underskottet inom socialtjänsten med underskottet inom polisen. Eftersom polisen är en statlig verksamhet var det inte bara möjligt utan också det enda ansvarsfulla att tillföra polisen mer pengar, dessutom hade man större möjlighet att ge tydliga direktiv om hur pengarna skulle användas. Med en socialtjänst organiserad under staten skulle ansvaret bli tydligare eftersom staten då både sätter upp målen och arbetar mot dem. Om man motarbetar målen är det ingen annans fel. Frikopplingen från de kommunala förutsättningarna skulle kunna göra att ansvarsutkrävande blir mer fokuserat på verksamhet inom området snarare än på konkurrerande verksamhet. Förutsättningarna för att bedriva verksamheterna skulle dessutom med en statlig organisation kunna bli mer hänvisad till de professionellas kunskap snarare än till kommunalpolitikers, ofta glada amatörers, detaljstyrning.

En sådan omorganisering av socialtjänsten skulle dessutom kunna lösa upp många krångliga knutar i olika motsägelsefulla delar i lagstiftningen som rör socialt arbete inom kommunernas förvaltning, samt frigöra resurser från sådana organ som existerar för att underlätta kommunikationen och samordningen mellan stat och kommun. Det skulle dessutom kunna skapa förutsättningar för ett helhetsperspektiv på det sociala arbetet som i dag saknas eftersom det är organiserat på olika nivåer. Det skulle vara förutsättningar mer intressanta och givande att arbeta inom för oss som snart är färdigbakade socionomer.

Markus Görs
student på socionomprogrammet på Örebro universitet

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar