“Debattören” Bengt Börjesson, professor i Socialt arbete, skriver om förhållandet mellan forskning och praktik i socialt arbete och om den måttliga entusiasm som Socialstyrelsens projekt om ett evidensbaserat socialt arbete bemöts av från såväl forskar som praktikerhåll. Ett evidensbaserat socialt arbete ger socialsekreterare det språk och den säkerhet de behöver i sitt klientarbete, trots det finns alltså tvivel. Kanske beror tvivlen på att socialarbetare ser projektet som en misstroendeförklaring mot det arbete som görs och den kunskap som redan finns skriver Börjesson..
Det är intressant att jämföra professionen socialt arbete med ett relativt likartat yrkesområde, t ex psykologins verksamhetsfält. Jag tänker särskilt på hur de respektive professionerna uppstod och vilken roll kunskapsutvecklingen spelade för professionens framväxt. När jag började mina studier i psykologi på 50-talet vid Göteborgs universitet var framtidsutsikterna inte särskilt lysande. Det fanns inga psykologjobb att söka efter utbildningen, psykologyrket var en icke-existerande profession. Men psykologi var ett universitetsämne och därmed ett forskningsområde. Man kan säga för psykologins vidkommande att det vetenskapliga kunnandet existerade före tillämpningen av detta vetande.
För det sociala arbetets praktik var situationen en helt annan. Det fanns socialarbetare långt före socialt arbete blev ett forskningsfält. Professionen socialt arbete uppstod inte till följd av en kunskapsutveckling utan var snarare en avknoppning av den politiska verksamheten. Socialt arbete respektive psykologisk yrkesverksamhet har från sina respektive tillblivelser haft helt olika relationer till vetenskapen, men också till politiken (och lagstiftningen). Situationen har naturligtvis förändrats sedan socialt arbete blev universitets- och forskningsämne på 70-talet, men knappast radikalt. (Det är också intressant att socialt arbete fick forskningsstatus till följd av politiska initiativ mer än av vetenskapliga krav på kunnande inom detta område). Socialt arbete som praktik är ännu inte i första hand en kunskapsbaserad praktik, men mer en verksamhet som styrs av politiska ambitioner eller brist på ambitioner.
Det behöver inte vara så, att kunskaper som styrinstrument kolliderar med det politiska uppdraget. Men det förhåller sig ofta på det viset argumenten från den politiska arenan respektive vetenskapssamhället är mer eller mindre motstridiga.
Denna möjliga motsättning är intressant att reflektera över när nu Socialstyrelsen sedan ett år tillbaka mycket hårt driver kravet att socialtjänstens verksamhet i långt högre grad skall vara evidensbaserad. Man skall inte längre arbeta på känn, ändra sina rutiner och bedömningsgrunder till följd av man sätter sin tillit till nya trendsättare. Och framför allt: man skall basera det sociala arbetet med utgångspunkt från en utvärdering av de insatser som tidigare genomförts. Utan en sådan utvärdering kommer man att famla i blindo.
Socialstyrelsens initiativ har bemötts med mycket måttlig entusiasm. Från forskarvärlden talar man ibland det finns många olika tungor med förakt om den teorilösa forskning som Socialstyrelsen förespråkar. Först gör man något och sedan ser man efter vilket resultatet blev. Låt gå för teorilösheten! Jag minns min egen avhandling som om jag nu minns rätt! var fullständigt teorilös. Den bestod i en jämförelse mellan olika påföljders konsekvenser för unga brottslingar huvudalternativen i jämförelsen var frihetsstraff (fängelse, ungdomsfängelse eller ungdomsfängelse) och ej frihetsberövande påföljder, i första hand villkorlig dom (nu är beteckningen skyddstillsyn). Inga teoretiska bevekelsegrunder alltså, men undersökningen krävde en hel del metodiskt kunnande och, vill jag påstå, ganska mycket av uppfinningsrikedom vid resultatkontrollerna.
Men också utvärderingar kan vara teoretiskt intressanta! Under hösten 2001 kommer några forskare (Siv Nyström, Haluk Soydan och Kari Jess) att publicera ett par rapporter i Socialstyrelsens regi som jämför olika frivårdsinsatser för personer där kriminalitet och missbruk ingår i symtombilden. Deras studie är genomförd på ett sätt som innebär en början till en lösning på ett gammalt problem inom behandlingsforskningen och som går ut på att när man väl genomfört granskningen av de studerade åtgärdernas effekter, så har man inte en bra beskrivning av deras innehåll. Man känner till resultaten men inte resultaten av vad! Och då kan naturligtvis inte resultaten generaliseras. Forskarna har i detta fall åtminstone närmat sig problemets lösning genom att anlägga många mycket olika mätningar, och därmed kan man via en granskning av resultatens struktur på ett rätt kvalificerat sätt också beskriva innebörden av de fenomen man studerat.
Men socialarbetarna? Varför ser man med sådan skepsis eller brist på entusiasm på Socialstyrelsens initiativ? En förklaring är att man uppfattar diskussionen om det evidensbaserade sociala arbetet som en kritik gentemot det sociala arbetet i dess nuvarande utformning. Det ligger en del i denna försvarshållning. Jag tror att många socialarbetare med rätta hävdar, att bristerna i socialtjänstens handläggning inte främst beror på dåliga kunskaper hos socialarbetarna, men på frånvaron av stöd från politikerna, otillräckliga resurser och många gånger icke professionell arbetsledning. (Jag har kursiverat ordet brist i raden härovan; i Socialstyrelsens senaste redovisning av länsstyrelsernas granskning av socialtjänsten talar man oavbrutet om socialtjänstens brister detta är verkligen en nedslående och föga uppbygglig läsning).
Kanske anar socialarbetarna att diskussionen om den evidensbaserade socialtjänsten är ett uppslag för att ytterligare styra och inruta verksamheten. Inte heller en orimlig tanke! Detta kan också vara en förklaring till varför socialarbetarna omvittnat är dåliga läsare av forskningsrapporter och facklitteratur över huvud taget. Men tanken bakom det nya kunskapsprojektet är ju man kan i varje fall planera verksamheten på ett sådant sätt att socialarbetarna på fältet inte blir föremål för forskningen utan medarbetare i kunskapsarbetet. Jag tror att vi inte riktigt kan föreställa oss vilket framsteg detta skulle innebära. Ett skäl till socialarbetarnas svåra arbetssituation är ju att de inför de svåraste arbetsuppgifterna nästan saknar ett eget och erfarenhetsmättat språk med vilket de kan tolka klientens och sin egen belägenhet.
Det finns en hake i mitt resonemang och, tror jag, också i tankegångarna bakom projektet evidensbaserat socialt arbete. Vi talar alltid om kunskap som något som kan förbättra vår förståelse av de problem vi står inför, som kan underlätta våra beslut och som därmed kan anvisa nya vägar för vårt handlande. Kunskap, åtminstone i det långa tidsperspektivet, har som bäst denna konstruktiva innebörd. Men i ett överblickbart tidssammanhang fungerar inte kunskapsinflödet på detta sätt. Då är det i allmänhet kunskapen som en dekonstruerande kraft vi möter, ett tänkande som underkänner de världsbilder och strategier för handlandet vi förfogar över.
Kunskap förenklar inte tillvaron men komplicerar den. Kunskap om vi skall tillägna oss den och införliva den inom oss innebär omprövning och självprövning. Smärtsamma processer! Frågan är alltså i viss mening inte hur mycket kunskap socialtjänsten behöver utan hur mycket kunskap man tål och förmår ta emot. Och vad betyder man i den föregående meningen? Inom socialtjänsten finns det inget generellt man utan olika grupperingar och nivåer för vilka kunskapsinflödet kan ha mycket olika innebörder. Den kunskap som ger stöd åt socialarbetarna refuserar arbetsledningen, det vetande som ger socialarbetarnas ett språk är antagonistiskt till den politiska ledningens diskurs. Kunskap kan aktualisera eller blottlägga konflikter som tidigare kunnat kontrollerats genom tillämpningen av det mest effektiva instrumentet av alla som makten förfogar över tystnaden.
Ur min synpunkt är detta det viktigaste argumentet av alla för att vi skall se positivt på projektet evidensbaserat socialt arbete!
Bengt Börjeson
