Vad är egentligen socialarbetarens roll? Skall hon eller han vara en brinnande idealist eller en effektiv realist? Ser rollen olika ut i olika tider och vilken tid är det i så fall nu? Om detta skriver Magnus Karlsson, socionom och del av Sociala Nätets referensgrupp.
Ökad kunskap. Bättre kvalitet. Begrepp som numera rabblas som mantran inom socialt arbete. Socionomer efterlyser “teorier” och “modeller” att arbeta utifrån. Gärna uppkallade efter något framgångsrikt projekt, som lyckats återföra samhällets vilsna individer på den rätta vägen.
Det har sagts mig att det funnits en annan tid. En tid då socialarbetare var skäggiga män och kvinnor som stod på barrikaderna. Som inte betraktade individer som vilsna, utan som förtryckta. En tid då socialarbetare, åtminstone i mitt huvud, ökade sin kunskap under ändlösa diskussioner kring otaliga flaskor rödvin. Billigt vin, vars namn jag hört nämnas med vemod och nostalgi.
Författare Malcolm Payne menar att det finns tre sätt på vilka man kan betrakta socialt arbete. Uppdelningen lär aldrig föranleda diskussioner om instiftande av Nobelpris i ämnet, men på ett förnumstigt sätt får den åtminstone min värld att gunga till ett ögonblick.
Det första synsättet kallar han det reflexiva-terapeutiska. Enligt denna syn skall socialt arbete syfta till bästa möjliga sociala välmåga i samhället, och målet nås genom att våra vilsna eller förtryckta vänner får hjälp att växa som människor och blir insläppta i samhället.
Det är inte här det gungar. Möjligen snurrade det en aning eftersom jag får läsa definitionen ett flertal gånger för att försäkra mig om att den egentligen inte säger någonting. Inte ett vitten. Den är helt ofelbar, för den påstår ingenting som går att säga emot. Såvida man inte tycker att folk skall hämmas, stängas ute och må sämre än nödvändigt. Och det är sällan man stöter på sådana uppfattningar.
Det andra synsättet kallar Payne för det socialistiska-kollektivistiska. Enligt detta betraktelsesätt finns det elitistiska, förtryckande krafter i samhället, som vill behålla en rådande obalans. Socialarbetarens roll blir att verka för att systemet skall ändras och balansen återvinnas, genom att samla och stärka de förtryckta.
Det är här mina associationer till rödvin, palestinasjalar och foträta näbbstövlar kommer in. Brinnande socialarbetare i bondkragade skjortor som skanderar “Stoppa borgarna i papperskorgarna!” och som någon gång i livet åker till Indien för att meditera på ett berg. Visst lockar det. Tänk att sida vid sida utmana Systemet. Att tillsammans få vara David mot Goliat. Att kring halvdruckna glas och nedbrända stearinljus få sina likars uppskattning för att man tänker längre, bättre och ädlare än de egoistiska kapitalister som gömmer sig i anonyma korridorer och som styr världen i osynliga trådar.
Det tredje synsättet Payne presenterar är det individualistiska-reformistiska. Här utförs socialt arbete av kompetenta, effektiva tjänstemän. Att förändra världen i någon avgörande utsträckning ses som orealistiskt, och definitivt inte genomförbart på arbetstid. Målet är i stället att på bästa sätt återinföra vilsna människor i systemet. Det är det man har lön för.
Pang! Rödvinskunskaperna var värdelösa. Flummiga. Just när jag fått en känsla för hur sociala arbete var då “Atomkraft – nej tack”-märken var standard. Då får jag klart för mig hur naiv tanken är. Lilla jag kommer inte att kunna förändra samhället. Det behöver inte förändras. Möjligen hållas helt, rent och funktionsdugligt. “Är man inte kommunist när man är under 25 har man inget hjärta, är man kommunist när man är över 25 har man ingen hjärna”.
Det är här det gungar till. Brinnande idealist eller effektiv realist? Är det möjligen så att socialarbetarens roll är olika i olika tider? Och vilken tid är i så fall nu? Socialarbetare, såväl Palestinasjalar och Bondkragar som Knytblusar och Slipsnissar, har all anledning att reflektera över vad socialt arbete är. Hela tiden.
Magnus Karlsson, socionom och del av Sociala Nätets referensgrupp
Vad tycker Du? Var med och diskutera och rösta.
