Efter att i kommentarerna till föregående blogg ha blivit hårt kritiserad för att bidraget inte var tillräcklig vetenskapligt skall detta inlägg ses som ett försök att återupprätta läsekretsens svikande förtroende. (Jag avslöjade ju i ett svagt ögonblick vilket tv-program som jag tycker är bäst på tv, vilket gjorde att jag ansågs vara cynisk, oseriös och ointressant. Jag vill därför passa på att varna nya läsare för föregående inlägg, eller för att parafrasera tv: Föregående bidrag kan uppfattas som stötande för känsliga läsare.)
Hur som helst har jag off-blogg blivit ombedd att skriva lite mer om vad socialsekreterare säger om varandra, vilket alltså är fokus för en av de studier som min avhandling innehåller. På ett teoretiskt plan handlar studien om hur olika grupper av yrkesutövare skapar och upprätthåller gränser mellan varandra. Eller för att vara mer specifik, hur yrkesgrupper internt konstruerar gränser mot varandra. Inom professionsforskningen har det funnits en föreställning om att professioner är homogena grupperingar med förhållandevis lite inbördes konkurrens. Även om många nog är medvetna om att det till och från kivas oss socionomer emellan så hur tänker vi egentligen på läkarna eller psykologerna? Tänker vi inte ofta på dem som förhållandevis enhetliga grupperingar som håller samman i vått och torrt? Min utgångspunkt är istället att huvudregeln lyder: Det är aldrig är på det sättet. Professioner är alltid segmenterade med olika grupperingar som förhandlar om vem som skall ha mest status, handlingsfrihet och ekonomiska belöningar. För att inte nämna den viktiga frågan kring vem som skall få göra det roliga arbetet och vem som skall slippa göra skitgörat! I mer praktiska termer har jag gjort intervjuer med grupper av socialsekreterare från å ena sidan försörjningsstödet och å andra sidan barn och familj, ungdoms- och vuxengruppen (de tre sista grupperna kommer jag fortsättningsvis att kalla för behandlingsgrupper). Försörjningsstödet och behandlingsgrupperna kan i det perspektivet ses som exempel på det segmenterade professionella landskapet där ovan nämnda grupper å ena sidan har gemensamma intressen (som legitimationsfrågan) men å andra sidan har intressen som konkurrerar (som frågan om vem som skall ha högst lön).
Nå, vad säger de då om varandra? En mer övergripande uppfattning bland behandlingsgrupperna är att deras arbete är ett betydligt mer kvalificerat arbete där de viktiga delarna av yrkesutövningen är ett relationellt, motiverande, behandlande och utredande arbete. Det här svåra arbetet ställs då i relation till försörjningsstödets betydligt mer enkla arbete som huvudsakligen handlar om att skicka pengar. Försörjningsstödet hävdar istället att deras arbete i lika stor utsträckning handlar om relationella motivationssamtal och att arbetet med socialbidraget bara utgör en liten del av arbetet. Grupperna har också mycket olika uppfattning om vad det innebär att prata om pengar. Försörjningsstödet menar att det ett bra sätt att bygga relationer på för att försörjningsfrågor är viktigt för alla människor. Försörjningsstödet exemplifierar också talet om pengar med just ord som försörjning. I behandlingsgrupperna menar de istället att talet om pengar är något som hindrar dem ifrån att prata om viktigare saker. När de ger exempel på vad talet om pengar handlar om pratar de också om mer triviala frågor som de tvingas prata om bussbiljetter och tandproteser vilket kan ses som ett sätt att ge talet om pengar en mer trivial status.
Så långt om arbetet som grupperna utför. Vad säger de då om varandra? Situationen kan sammanfattas med att försörjningsstödet är byråkratiska och fyrkantiga, barn och familj är skittråkiga medan vuxengruppen är lite mer flummiga och hejsan svejsan. Att försörjningsstödet uppfattas som mer byråkratiska är något som de är väl medvetna om men de hävdar att det förvisso finns denna typ av socialsekreterare men att de själva inte fungerar på detta vis. Anledningen till att de själva inte fungerar på detta sätt varierar dock. Att barn och familj och är så skittråkiga uppfattas som en naturlig konsekvens av alla betungande incestärenden de tvingas handlägga. Att vuxengruppen är lite mer hejsan svejsan är på samma sätt ett resultat av deras klienter. Hur skulle man annars bli när man träffar amfetaminister hela dagarna?, frågar de retoriskt.
Varför är det då intressant att studera den här typen av konstruktioner ur ett vetenskapligt perspektiv? Jo, det är intressant för att den dynamik som ovanstående utsagor är ett exempel på är en viktig typ av process i formeringen av yrkesgrupper och deras inbördes relationer. Dessutom är detta mer än tillspetsade påståenden som saknar någon reell betydelse för hur verksamheterna. Tvärt om, skulle jag vilja hävda. Det är utifrån denna typ av föreställningar som verksamhetsledningen inom IoF organiserar verksamheten. Det är med utgångspunkt i konstruktioner kring vem som gör det mest kvalificerade arbetet som de bestämmer frågor om vem som skall ha mest lön, vem som skall bestämma över vad och vem som skall skickas på utbildning/handledning. För att fatta den typen av beslut så behöver ledningen förhålla sig till vilken av dessa grupper som har rätt. Är det behandlingsgruppernas bild av att de gör ett mer kvalificerat arbete kan man utgå ifrån att de också kommer att få mer lön och bättre materiella förutsättningar för att utföra ett bra arbete. Har istället försörjningsstödet rätt talar det för att organisationens resurser skall delas lika. Den här typen av konstruktioner är något som vi dagligen är involverade i och dessutom dagligen få ta konsekvenserna av. Därför tror jag också att medvetenhet kring dessa frågor gör att vi får bättre redskap att förstå och förhålla oss till en viktig del av all professionell yrkesutövning. Vi kan få bättre verktyg att förstå yrkesgruppers intresse av att konstruera gränser mellan sig själva och andra, alltså det som jag i avhandlingen kallar för professionellt gränsarbete.
Ps. Artikeln finns alltså publicerad i Socionomens forskningssupplement (2008:3 sid 15-27). Ds
Andreas Liljegren
