När jag föreläste om familjehemsföräldrars behov av stöd i en stad i södra delen av Sverige, då jag berättade tragiska händelser där socialtjänsten betett sig dåligt fick jag flera gånger försvara det: “jo, det här händer faktiskt inom familjehemsvården i Sverige år 2014, inte överallt, men det händer.”
Vissa av handläggarna i publiken verkade ha svårt att ta in det jag berättade, några sa flera gånger att de minsann inte hade sådana problem bland sina familjehem. Inte i som de uppfattade det i alla fall….
Här är ett inlägg på en sluten grupp på Facebook, det publicerades i går, den 19 januari 2015:
“Behöver hjälp! Hur kan soc bestäma om omedelbar hemgång för ett barn på tre år, som bott i familjehemmet i 1,5 år och bara haft umgänge två timmar i veckan med sin pappa? Hon har aldrig ens hälsat på hos honom. Vad kan vi familjehemet göra för att kunna hjälpa henne till en trygg hemgång??Någon som vet?? tar tacksamt i mot hjälp.”
Den här kvinnan, familjehemsmamman, får svar från andra familjehemsföräldrar som frågar till exempel: “Har det skurit sig mellan familjehemmet och den uppdragsgivande socialtjänsten?” Men det uppfattar den här kvinnan inte att det har, hon förstår inte varför det är så bråttom.
Någon av dem på Facebooksidan tipsar henne om att kontakta BUP och kvinnan svarar:”Har försökt få kontakt på BUP i dag. Då barnet redan är inskriven där..men soc vill inte ge henne den chansen då dom utrycker (kanske inte finns någon hjälp för barnet att få) bara för oss att släppa och acceptera.” Hon berättar i senare kommentarer att det här har tagit för hårt på familjen, att de tänker sluta ta emot små barn i sitt familjehem.
Det här familjehemmet är inte ensam visar det sig, så här skriver en annan familjehemsmamma i kommentarsfältet:
“Samma för oss, lillan bodde i familjehem sen 1.8 års ålder tills hon skulle börja skolan. Hon ville inte flytta hem till bio mamman,varje gång det skulle vara umgänge,sprang flickan och gömde sig,när dom skulle gå,höll hon i mig och skrek,mamman slet hon från mig alla umgängen, skrikande.
Nu har hon bott hos mamma i 2.5 år och har inte fått träffa oss på ett år, hon ringer i smyg och gråter och vill komma hem, hon säger hon hatar
sin mamma och att hon är en djävul, hon ber oss ringa soc för hon orkar inte mer,vad tror ni dom gör, INGET, stackars barn som måste gå igenom detta.”
En annan familjehemsmamma skriver så här i samma kommentarsfält:
“Låter som en kopia av vårt fall som IVO utreder just nu. I vårt fall levde barnet med oss sen hon var 5 mån och flyttades utan minsta övergång till bios när hon var över tre år. Hon hade också umgänge 2 H i veckan, men var aldrig ensam med bios innan den plötsliga flytten. Skandal!!! Inget barnperspektiv!”
Det här händer alltså i Sverige nu, jag ber att ni som arbetar inom socialtjänsten att sluta blunda för att familjehemsvården inte fungerar som den ska utan göra allt ni kan för att vi ska få till en familjehemsvård att vara stolt över. En familjehemsvård som verkligen har barnets perspektiv i centrum.
Eva-Lena Edholm, Föreläsare
Hemsida: www.evalenaedholm.se
Blogg: www.evalenaedholm.se/blogg
twitter: @evalenaedholm.se
facebook:www.facebook.com/EvaLenaEdholmForelasareHandledareOchKonsult?ref_type=bookmark
Mail: info@evalenaedholm.se
tel: 070-5098783
Sofi
När ska dessa övergrepp av myndigheterna stoppas? Ska även dessa barn och ungdomar komma med skadeståndskrav om stulen barndom, och ingen klok förstå någonting. Det måste bli slut på detta att en socialsekreterare kan/få fullständigt förstöra dessa barn som är omhändertaget av en lag som ska skydda just barnen. Katastrof att IVO är överbelastade med ärenden att ingen ordentlig utredning görs. Socialförvaltningen är i ruinens brant på bekostnad av barn som ska skyddas. Detta är tyvärr så vanligt att man kan börja fundera på vem ska dessa barn skyddas från. Som familjehem blir man stämplad som bråkig, samarbetsomöjlig när man ifrågasätter en socialsekreterares dåliga beslut. Vart är de vackra ordet BBIC? Vem tar ansvar att just dessa ord används på rätt sätt. Ett dyrt pris som bara en får betala…. barnen.
Klarason
känner några som bodde hos sina farföräldrar i 3-4 år,på landet,eftersom föräldrarna var jätteunga och studerade på högskolorna.de besökte barnet så ofta de kunde,varje månad i alla fall. när barnen bli 5-7 år gamla och föräldrarna får bra jobb,så hämtade de sina barn hem till södermalm och de började förskolan alt. skolan. den första månaden det var en katastroff,barnet ville hem till släktningar,grät,sörjde,Men eftersom socialen och andra om föräldrar illa talande främlingar,såsom fosterfamiljer,bup eller lkn.inte blev inblandade,då alltid gick bra sen och nu de barnen har familj,och föräldrarna ärrrbästa vänner. farföräldrar blev som vilka farföräldrar som helst. men barnen hade det mkt bättre barndom på då tiden när myndigheter och kommunanställda inte blandade sig i familjeangelegenheter sådär grovt