Det har nu gått exakt ett år efter Fadime Sahindals död. Det var ett chockbesked för oss alla, vi hade förlorat en mycket stark och entusiastik ung kvinna, som kunde ha bidragit med så mycket i vårt samhälle, genom sina erfarenheter och sin profession som socionom. Jag läste vid samma högskola som Fadime (Mitthögskolan i Östersund). Mordet skedde bara två dagar efter att jag hade tagit min socionomexamen. Examensdagen var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, en dag som Fadime, tyvärr, aldrig fick uppleva.
Efter mordet sattes igång en livlig debatt om orsakerna till s.k. hedersmord och mordet på Fadime. Vi kunde dagligen läsa olika teorier om motiven till en sådan händelse och vi fick också ta del av olika behandlingsrecept av diverse s.k. experter inom området. Ett stort utrymme i debatten gavs till dem som hade populistiska lösningar på detta samhällsproblem. Körkort till invandrarmännen, utvisning av män som har parialkaliska föreställningar, undervisning om svenska normer och värderingar till alla invandrare som anländer till Sverige etc. Än idag bedrivs dessa krav av vissa organisationer som säger sig representera invandrarkvinnorna och deras frigörelse.
Ett monster har återigen skapats, en demonisering, som alltid existerat i det västerländska samhället, men som har på ett mycket tydligt sätt kommit upp på ytan i det svenska samhället. De stora bovarna i media och den allmänna debatten är män från Mellanöstern, som på något sätt anses vara medfödda kvinnohatare allihop. Fadimes far har blivit representant för alla män från Mellanöstern.
De organisationer, experter och politiker som arbetar för de utsatta kvinnornas sak har en god intention, men deras sätt att bedriva frågan har snarare lett till ett delat samhälle. Det har skapats två motpoler: VI, moderna, humanistiska människor gentemot, DOM, efterblivna, icke-humanistiska, onda människorna. Jag anser att deras arbete är kontraproduktiv, å ena sidan kämpar de för kvinnors rättigheter och å andra sidan skapar de ett delat och fördomsfullt Sverige, genom klumpiga och diskriminerande uttalanden, såsom: körkort åt alla män från Mellanöstern, här är det Sverige, inte något diktatoriskt arabland, detta är ett kulturrelaterat problem, det handlar om hederskultur etc.
Det som sker är en kulturalisering av ett socialt problem. Ett problem som varken är kurdisk eller muslimsk till sin natur, utan helsvensk. Genom att lägga skulden på en del grupper i samhället frånsäger man sig ett viktigt ansvar, nämligen integrationsarbetet här och nu i Sverige. Segregationen, bidragsberoende och arbetslösheten bland invandrare har helt kommit i skymundan.
Debatten har också visat hur okunniga de olika experterna är i frågan om begreppet kultur. Alla människor dras över en kam, deras synsätt kallas för patriarkalisk, bara för att de råkar komma från ett geografiskt område. Mycket forskning inom sociologin vänder sig mot dessa traditionella antropologiska ställningstaganden. Kultur är inget man kan tala om i singular form utan är pluralis. Detta betyder att man inte längre kan betrakta kulturer som statiska, oföränderliga ting. I ett och samma samhälle existerar olika subkulturer beroende på människors uppväxtmiljö, utbildningsbakgrund, socioekonomiska situation etc. Med andra ord är invandrarna en heterogen grupp med olika bakgrund och visioner om livet. Därför är det djupt tragiskt att stoppa alla dessa människor i samma säck och komma med allmängiltiga åtgärder för dem och generell påståenden om dem.
Årligen misshandlas flera tusen svenska kvinnor av någon närstående man. I media kallas detta för familjetragedier, psykologiska problem och svartsjuka. Ingen skulle ens komma på tanken att relatera dessa händelser till den svenska kulturen eller komma med förslag om körkort till alla svenska män. Patrialkalism är något som tyvärr existerar i alla samhällen. Än idag är löneskillnaderna mycket stora mellan män och kvinnor i Europa.
Kampen för kvinnors rättigheter är något som måste bedrivas av oss alla, på alla nivåer i samhället och inte vara riktad mot enbart en del grupper. Därför måste vi tänka på hur vi formulerar oss och inte peka ut vissa grupper för ett stort samhällsproblem. Kampen för män och kvinnors jämlikhet samt integrationsarbetet kräver allas delaktighet!
Azadeh Jafari
Magisterstuderande i Socialt Arbete vid Lunds Universitet
23 årig tjej som kom till Sverige som 9-årig från Iran.
