Share This Post

Arkiverade-Poster / Okategoriserade / Socialt arbete

Archived: Och hur gick det för klienterna?

Om hur det gick för klienterna skriver Socialstyrelsens överdirektör Lars Petterson. Socialstyrelsen har nyligen lämnat en utredning till regeringen om hur kunskapsbildningen och det kontinuerliga lärandet skall få en starkare ställning inom socialtjänsten och hur forskning och praktik skall kunna möta varandra.

Detta är den centrala frågan i den utredning Socialstyrelsen nyligen redovisat för regeringen. De förslag utredningen lämnar berör både forskning, utbildning och det praktiska sociala arbetet. I utredningsdirektiven understryks behovet av att ge kunskapsbildningen och det kontinuerliga lärandet en starkare ställning inom socialtjänsten liksom behovet av att knyta forskningen närmare den praktiska verksamheten. Utredningen syftar till att ” skapa en struktur för systematisk kunskapsuppbyggnad så att socialtjänstens insatser i större utsträckning kan baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet.” (se även)

Utredningsarbetet har bedrivits i nära samråd med Svenska Kommunförbundet, Föreningen Sveriges socialchefer, SSR och SKTF, företrädare för socionomprogrammen, forskningen, frivilligorganisationer etc. Förutom diskussionerna i referensgruppen fanns det gott om tillfällen för lokala möten och diskussioner kring de centrala frågorna om vilken kunskap som kan och bör sökas om effekter och resultat av socialtjänstens arbete, om kunskapssyn och om kommuners och högskolors / universitets samverkan ( eller bristen på sådan ).

Frågeställningen om hur det går för klienten är på inget sätt ny. Även tidigare utredningar har lämnat förslag om detta och några viktiga initiativ har tagits för att skapa förutsättningar för att utveckla kunskapen på området bl. a etableringen av FoU centra. Ändå är kunskapsluckorna påtagliga vad gäller både resultat av genomförda insatser och vad vi kan förvänta oss av metoder och arbetssätt vilka vi vill tillämpa. Det är fortfarande möjligt att införa nya ” modeller ” eller utveckla lokala sådana utan att det sker med krav på etiska eller vetenskapliga grunder. Vi har, hävdar utredningen, ett långsiktigt och omfattande utvecklingsarbete framför oss där forskning, utbildning och socialtjänstens praktik, var och en för sig och i samverkan måste planera för vad som skall göras.

Det finns de som har hävdat att frågan om hur det gick för klienten förvisso är rimlig att ställa men att den samtidigt är av det slaget att den inte kan besvaras åtminstone inte med empiriska studier. Utredningen menar inte att verksamhetsrelaterade och empiriska studier är den enda vägen till kunskap om det sociala arbetets effekter och resultat för klienter men att sådan kunskap å andra sidan saknas i hög grad och tar därför sikte på att främja utvecklingen av sådan.

Under ett antal år arbetade jag som lärare. De flesta eleverna hade tidigare avbrutit sin skolgång eller avslutat den med otillräckliga betyg. Många hade haft problem med missbruk och kriminalitet och som lärare hade vi ofta kontakt med kommunernas socialtjänst.
Jag och kollegorna talade ofta om våra erfarenheter, om olika klasser och enskilda elever. Vi bytte kunskaper och arbetade engagerat. Vi använde de pedagogiska metoder vi lärt på högskolor eller utvecklat under vårt praktiska arbete. Man kan säga att vi ägde en betydande praktisk erfarenhet och vi visste att vår kunskap om lärande med nödvändighet måste paras med ett bemötande som skapade tillit och en slags ömsesidighet. Om någon idag frågar mig hur det gick för eleverna får jag nöja mig med att ge dem min bild av det. Någon systematisk dokumentation och uppföljning av vårt arbete förekom knappast. Å andra sidan har det sällan varit någon som frågat. Genom mitt och kollegornas sätt att arbete var vårt bidrag till en mer generaliserbar kunskap svag. Ingen har kunnat läsa något om mina insatser och erfarenheter och det mesta vi gjorde och åstadkom är i inte beskrivet.

Jämförelsen med erfarenheterna från skolans värld har känts aktuell under Socialstyrelsens arbete med regeringsuppdraget att utforma ett nationellt stöd för en kunskapsbaserad socialtjänst. Utredningen överlämnades nyligen och innehåller en rad förslag inom områdena forskning, utbildning och socialt arbete, syftande till att det praktiska sociala arbetet, kunskapsbildning och lärande integreras i en nära samverkan. Dessutom fokuserar utredningen på empiriskt belagd kunskap och lägger förslag till stöd för att utveckla sådan. Utredningen och dess förslag kan läsas på och jag redovisar därför inte dessa här.

Vad vi ser framför oss är ett långsiktigt utvecklingsarbete mot en situation där arbetsgivare och högskolor/universitet båda sätter kunskapen om insatsers kvalitet och nytta i centrum
och ger personalen förutsättningar och incitament att medverka till en sådan kunskapsbildning. Ytterst finns naturligtvis ett politiskt ansvar för att socialtjänstens personal kan arbeta i enlighet med gällande lagstiftning vad gäller kvalitet och rättssäkerhet.

Inte minst kommunernas ekonomi borde göra de politiska ledningarna mer intresserade av hur socialtjänsten arbetar med dokumentation, utvärdering, kunskapsbildning och lärande och vilken kompetens personal behöver för att kunna möta klienters behov.

Vid en rad tillfällen under utredningens gång diskuterades förhållandet mellan kommunernas socialtjänst och universitet / högskolor. Både avseende forskningens betydelse för det praktiska arbetet och viljan eller förutsättningarna för samverkan, inte i enstaka projekt eller studier utan av ett mer varaktigt och omfattande slag. Flera av förslagen syftar till att möjliggöra en sådan närmare samverkan. Tankegången är att man under såväl sina studier som i den praktiska yrkesutövningen skall verka i en miljö där praktik, kunskapsbildning och lärande bildar en helhet. Vi vill med detta medverka till att socialtjänsten med hjälp av systematisk dokumentation och sammanställningar av det lokala klientarbetet och dess resultat och vidare genom empiriska jämförelser av resultat och effekter av olika sociala arbetssätt kan nå en mer generell kunskap om verkningsfulla sätt att arbeta.
Många kommuner med någon form av delaktighet i de FoU centra som utvecklats har börjat ta steg i riktningen mot ett närmande mellan forskning och praktik. Ännu omfattar detta inte alla kommuner och det är ännu relativt få inom personalen som är delaktiga i denna verksamhet.

Vi menar att en närmare samverkan mellan forskning, utbildning och praktik förutsätter att varje kommun har en strategi för kunskapsutveckling inom socialtjänsten. Vi föreslår detta med utgångspunkt från 7 a § SoL. En sådan strategi kan t.ex. omfatta introduktionsplan för nyanställda, fortbildnings- och vidareutbildningsplaner, hur handledningen skall användas i verksamheten, arbetsledarnas utbildning, kommunens FoU verksamhet, lokala uppföljnings- och utvärderingsinsatser etc. Man kan i detta sammanhang jämföra med hälso- och sjukvården där det ur HSL framgår att landstingen har ett ansvar för klinisk forskning. Den kunskapsutveckling vi vill medverka till förutsätter sålunda en ökad och långsiktig samverkan mellan de tre huvudaktörerna, forskningen, utbildningen och kommunerna.

Ur det sociala arbetets mångskiftande verklighet beskrivs i en av utredningens underlagsrapporter ( Socialsekreterare och kunskapsbildning; Thomas Tydén, Cristina Josefsson och Jan Messing ) socialsekreterarens sätt att skaffa vägledning för sitt yrkesutövande som i huvudsak bundna till tre källor: klienten, den egna livserfarenheten och kollegorna.

” Dessa informationskällor är i hög grad personliga och därmed undandragna en fullständig
öppenhet och insyn. Det är få av de deltagande ( i studien, min anmärkning ) som explicit ha uttryckt någon användning av forskningsresultat. Grundutbildningen finns med som en bakgrund men de flesta uttrycker att denna inte har någon större betydelse för det dagliga yrkesutövandet. Bara ett fåtal av deltagarna i våra grupper uppger att de har läst facklitteratur under sin yrkesverksamma tid. Trots att man i sitt dagliga yrkesliv möter många kollegor upplever socialsekreterarna sig som relativt ensamma när det gäller kompetensutveckling och lärande. Det framträder närmast en organisatorisk planlöshet då det gäller att stötta ett systematiskt byggande av yrkeskunnandet Socialsekreterarens kunskapsbildning går att karaktärisera som ett i huvudsak individuellt projekt. ”

I rapporten ställs förvisso frågan om vilken forskning som utvecklar det sociala arbetet men citaten ovan är, i den utsträckning de beskriver en igenkänningsbar verklighet, visar på ett icke acceptabelt avstånd mellan de egna praktiska erfarenheterna och en miljö med uppgift att samla och analysera erfarenheter för fortsatt kunskapsbildning och lärande. En miljö där praktik, forskning, kunskapsbildning och lärande bildar en helhet. (Även om rapporten ovan beskriver socialsekreterare lägger utredningen förslag som berör kompetensfrågor för andra personalgrupper inom socialtjänsten.)

Arbetet med att förverkliga utredningens förslag påbörjas under våren 2001 och förutsätter ett brett deltagande av många parter inom forskning, utbildning och praktik och med flera departement och myndigheter i samverkan. Men lika viktig är den lokala diskussionen om kunskapsbehov och vilka lokala förutsättningar som bör finnas för att praktik och kunskap om värdet av socialtjänstens insatser för klienterna skall kunna utvecklas till en helhet.

Vår förhoppning är att ha lämnat underlag för en sådan diskussion och att den kommer föras i alla de sammanhang där socialtjänsten verkar.

Lars Pettersson, Överdirektör, Socialstyrelsen.

Läs även utredningsförslaget och var med och diskutera!

Share This Post

Lost Password

Register

Skip to toolbar