Share This Post

Arkiverade-Poster / Debatt / Okategoriserade / Socialt arbete

Archived: LVM-lagstiftningen används intesom det var tänkt

Ett samhälles värdighet är avhängigt dess sätt att ta hand om sina svagaste medborgare, sägs det. I det avseendet har de senaste åren bjudit på en dyster utveckling. Detta gäller inte minst de mest utsatta missbrukarna. Det räcker med en kort promenad genom Stockholms City för att larmrapporter om ökat missbruk, hemlöshet och psykisk störning ska levandegöras. Trasiga, trötta, magra och inte sällan förvirrade. Alla med sin livshistoria. Det är om deras värdighet som samhällets lagar ska värna. För missbrukarna finns LVM, lag om vård av missbrukare i vissa fall. I denna är tydligt utsagt att ingen ska behöva gå under till följd av sitt missbruk. Dessvärre kan vi som företrädare för Statens institutionsstyrelse (SiS) konstatera att denna tvingande lag alltmer sällan används som det var tänkt. Och detta samtidigt som den narkotikarelaterade dödligheten nästan fördubblats i Stockholm under de två senaste åren.

Sedan SiS tog över ansvaret för tvångsvården av missbrukare har kommunernas efterfrågan på LVM-platser minskat drastiskt. SiS har tvingats skära ner antalet platser från cirka 1 300 år 1993 till dagens 343 platser. Minskningen av LVM-platser kan inte motiveras av en motsvarande utbyggnad av öppenvården. Tvärtom, konstaterar Narkotikakommissionen, har alla typer av insatser mot missbruk från förebyggande arbete till vård och behandling skurits ned rejält. Inte heller är det realistiskt att tro att behovet av tvångsvård skulle ha minskat. Enligt färska siffror från CAN har antalet tunga narkotikamissbrukare ökat från 19 000 till 26 000 mellan 1992 och 1998.

Ska tvångsvården ge resultat på sikt måste också övriga led i vårdkedjan fungera. En god vård efter institutionsvistelsen är avgörande för om missbrukaren ska kunna förbättra sin livssituation på längre sikt. Tyvärr kämpar socialtjänsten i många kommuner med krympande resurser. Resultatet blir ofta en bristande eftervård. Samhället är också mindre benägen att ta emot den som tidigare stått utanför samhällsgemenskapen. Följden blir att många människor hamnar i en ond cirkel där akuta omhändertagande och kortsiktiga lösningar får ersätta insatser som håller över tid.

Denna utveckling är i hög grad kännbar inom SiS. Intrycket är att det ”får gå allt längre” innan insatser sätts in och ett omhändertagande sker. Inom LVM-vården togs 70 procent av missbrukarna in akut förra året, vid ett omedelbart omhändertagande. Mer än 40 procent av dessa missbrukare skrevs ut inom två veckor. Det är tillräcklig tid för att hinna genomföra en medicinsk avgiftning, men inte tillräckligt lång tid för att motivera till frivillig vård och planera för en långsiktig behandlingsinsats, det som LVM-vården har som främsta syfte. Denna tillämpning av LVM strider således mot lagstiftarens intentioner.

Missbrukarna som vårdas inom SiS får också en allt svårare problematik och tuffare livssituation. Ett dokumentationssystem, DOK, som används inom myndigheten ger en bra bild av klientgruppen och möjlighet att följa förändringar i populationen. Den senaste rapporten, som gäller drygt 1000 missbrukare som skrevs in under 1999, visar en djupt oroväckande utveckling. LVM-klienterna blir allt yngre, narkotika- och blandmissbruket ökar och de kvinnliga missbrukarna blir alltmer utsatta. Hemlöshet är vanligt – 48 procent saknar egen bostad.

Allra mest illa far kanske gruppen missbrukare med psykisk störning. Dessa åker ofta runt i en tröstlös karusell i akutvård, på härbärgen, häkten och i tillfälliga vårdlösningar. Eller också står de helt utan vård. Psykiatrin har inte resurser att ta emot dem. Öppenvården räcker inte till. Allt för ofta blir gatan deras hem. Detta skriande psykiatriska hjälpbehov måste nu tas omhand inom SiS. Av de missbrukare som 1999 togs in för tvångsvård hade 70 procent psykiska problem, närmare en tredjedel hade gjort självmordsförsök och knappt hälften av männen och tre av fyra kvinnor utsatts för olika övergrepp. Var tredje man och hälften av kvinnorna har vårdats inom psykiatrin. Följden har blivit att behandlingsinsatserna på LVM-hemmen alltmer handlar om psykiatrisk vård.

Utan att gå in på en diskussion om ansvarsfördelning gentemot landstingen kan man konstatera att denna grupp människor kräver intensiva vårdinsatser, även efter utskrivningen från LVM-hemmen. I dag erbjuds sådana alltför sällan. Det är lätt att sätta sig in i frustrationen hos den personal som arbetar hårt med att vårda denna utsatta grupp, men gång på gång tvingas se hur dessa lämnas utan tillräcklig omvårdnad ute i samhället. Resultatet blir att dessa snabbt hamnar i samma tillstånd som före vistelsen vid LVM-hemmet och inte sällan tas in på nytt. Detta gäller inte bara äldre så kallade ”hopplösa fall” utan i hög grad unga människor som tidigt hamnat i ett destruktivt missbruk. LVM-klienterna tenderar nämligen att bli allt yngre och uppvisar redan i unga år en problematik som ofta är lika svår eller svårare än för de äldre klienterna. Psykisk störning och psykiska problem är skrämmande nog vanligast i gruppen unga narkomaner. Det behövs nu krafttag från samtliga aktörer inom missbruksvården för att inte dessa människor ska gå en nattsvart framtid till mötes.

Göran Leijon, institutionschef vid LVM-hemmet Rebecka, Stockholm

Bernard Taylor, institutionschef vid Gudhemsgården, Gudhem

Share This Post

Lost Password

Register

Skip to toolbar