2010-03-01
Livet som kommunal brottsförebyggare har sina sidor.
Arbetsuppgifterna är skiftande, stort och smått i en salig blandning. Är man dessutom mamma till två tonårsgrabbar, kan yrkeslivet bli riktigt komplicerat.
Häromdan skulle jag besöka äldsta sonens skola, där jag är involverad i projektet Tryggare skola. Råkade nämna detta hemma, varvid sonen fick något panikartat i blicken. Efter att ha konsulterat våra almanackor kunde han dock konstatera att det var lugnt, han hade matte vid den tiden, och skulle befinna sig långt bort från rektorsexpeditionen
Tryggare skola är en idé som går ut på att arbeta förebyggande mot klotter, anlagd brand och annan skadegörelse i skolan. Tanken är att få en tryggare och trevligare arbetsmiljö för såväl elever som personal. Och så vill man naturligtvis sänka kostnaderna. Tryggare skola är ett av få projekt som jag medverkar i. Jag undviker vanligtvis att arbeta i projektform, eftersom min erfarenhet av det arbetssättet inte är särskilt positivt. Det är svårt att få projekt att bli en del av den ordinarie verksamheten. Istället blir det en verksamhet i marginalen, som man lätt kan bortse ifrån. Och när projektet upphör, skingras kunskapen. Att arbeta i projektform är kraftfullt, men sällan långsiktigt. Att arbeta långsiktigt är å andra sidan ett långsamt och ibland lite trögt sätt att arbeta. Men vi människor är väl oftast lite långsamma och tröga, så det borde väl passa oss perfekt?
