Share This Post

Okategoriserade

kompetensperspektivets betydelse för äldreomsorgens innehåll

Hej igen!

I mitt avhandlingsprojekt arbetar jag just nu med ett material som består av intervjuer med

omsorgsmottagare. Det är ett rikt material på flera sätt och jag får nu möjlighet att undersöka

huruvida det förstärker eller ompositionerar licentiatavhandlingens resultat. I detta andra

inlägg vill jag återge delar av licentiatavhandlingen för att förhoppningsvis göra er nyfikna på

min fortsatta forskning.

Kompetensfrågans lokala konkretisering – om kompetensperspektivets betydelse för

äldreomsorgens innehåll

I den tidigare licentiatavhandlingen framkom att professionella inom äldreomsorgen i

sina beskrivningar av omsorgsbehoven, omsorgsarbetet och omsorgsrelationen särskiljde

omsorgsmottagarna från sig själva och övriga i samhället. Särskiljningen grundade sig

på omsorgsmottagarnas ålder i kombination med deras uppväxtvillkor. Enhetschefer och

omsorgsgivare i den aktuella studien menade att mottagarna präglats av det samhälle de

vuxit upp i med betoning på materiella villkor, ekonomi och utbildning. Detta har enligt de

professionella gett mottagarna särskilda förutsättningar inom äldreomsorgen där de blivit

alltför tacksamma, passiva och med svårigheter att stå på sig. Dessa egenskaper leder i sin

tur till olika strategier hos de professionella där den egna kunskapen om vad som är bäst för

omsorgsmottagarna ibland kommer i motsättning till mottagarnas egen vilja.

Enhetscheferna som vid studiens genomförande även var biståndsbedömare hade en ”skepsis

som strategi” där de intog en misstänksam hållning redan från biståndsbedömningen.

Avsikten med det var att bedöma ifall de uttalade behoven berättigade till insatser. Denna

skepsis som strategi följde sedan med i enhetschefernas verkställighetsansvar och vidare till

omsorgsgivarnas verkställighet. Man motiverade den misstänksamma hållningen med att

mottagarna inte hade insikt om vad som var till deras eget bästa. De förstod bland annat inte

betydelsen av att göra så mycket som möjligt själva. Denna insiktsförlust förklarade man med

att omsorgsmottagarna blivit bekväma, rädda för att göra illa sig eller gått tillbaka och blivit

som barn igen.

De professionella i licentiatavhandlingen benämnde sitt arbets- och förhållningssätt som

socialpedagogik. Jag valde att låta deras definition av socialpedagogik gälla. Det har varit

mer intressant vilken betydelse socialpedagogik får i praktiken än vad den ursprungliga

idén handlade om. Det går dock att identifiera en uppföljning av 1980-talets modell av

socialpedagogik där de professionellas kunskaper vägde tyngre än mottagarnas egna

bedömningar (se exempelvis Szebehely avhandling 1995). I licentiatavhandlingens empiriska

exempel motiverade socialpedagogikens ”hjälp till självhjälp” omsorgens aktiverande

innehåll. Det här ledde även till en omvandling av begreppet delaktighet som istället kom att

handla om ett deltagande baserat på mottagarnas samarbetsvillighet. Det fick betydelsen att

mottagarna skulle visa vilja till – och i så hög utsträckning som möjligt – delta i omsorgens

verkställighet. De demokratiska frågorna om vilken hjälp, på vilket sätt och när (och möjligen

av vem) knutna till delaktighet fick här stå tillbaka för tydligare fokus på stöttning av

mottagarnas tillgodoseende av sina egna behov. ”Även om man är beviljad bäddning så ska

man bädda själv”, som en av studiens enhetschefer uttryckte det.

Generationskaraktärer som förklaring till aktiveringen

Det sätt på vilket omsorgsgivarna skiljer ut dagens äldre från framtidens ramas in med

licentiatavhandlingens begrepp generationskaraktärer. Begreppet syftar till att synliggöra

den särskiljning som görs mellan människor – här mellan generationer. En intressant aspekt

i omsorgsgivarnas resonemang om generationskaraktärer är hur karaktärerna knyts till

beroendeställning. Omsorgsgivarna menar att samhällskontexten påverkar hur beroende man

blir av andra. I deras föreställningsvärld blir beroende något som skapas i relationen mellan

människa och samhälle vilket kan och bör förändras med en aktivering.

Kompetensfrågan har jag formulerat som bestående av tre delar: omsorgsbehoven,

omsorgsarbetet och omsorgsrelationen. I Kompetensfrågans konkretisering finns inga

bestämda definitioner av någon av delarna. Det här kan sägas visa på en flexibilitet gentemot

mottagarnas behov och en spegling av omsorgens komplexitet där likartade behov trots

allt upplevs olika och därmed kräver olika typer av tillgodoseende. Vad som binder

Kompetensfrågan olika delar samman är det aktiverande innehållet. Detta innehåll som

präglar delarna sätter i licentiatavhandlingen fokus på hur de professionellas kompetens sätter

ramar, och ger omsorgen en särskild mening.

I min fortsatta forskning arbetar jag nu med att belysa vad som händer när omsorgsgivarnas

definition av omsorg möter omsorgsmottagarnas. Jag hoppas på att kunna synliggöra det

aktiverande innehållet tydligare och visa på spänningen mellan de professionellas och

mottagarnas omsorgsperspektiv när delaktighetsbegreppet omvandlas till deltagande.

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar