Det är ett förändringsarbete som startar när ett barn placeras inom familjehemsvården, samhället vill bryta den negativa spiral som barnet utsätts för. Vad är det för skillnad som vi vill uppnå för barnet? Hur ska barnet och vi som är runt om barnet märka att det skett en förändring med hjälp av familjehemsplaceringen? Ska skillnaden vara minimal så är det enbart förvaring av barnet som behövs men om vi vill ha en mer meningsfull och förhoppningsvis långsiktig skillnad för barnet, behöver kommunerna satsa på att höja kompetensen hos sina familjehem och personal på socialtjänsten.
Enligt socialtjänstlagen 6 kap § 7 ”ska socialnämnden ge dem som vårdar barn enligt § 6 råd, stöd och annan hjälp som de behöver.”
Det finns lagar, rapporter och riktlinjer för hur socialtjänsten ska bemöta familjehemmen, men ingen rikstäckande handlingsplan utan kommunerna gör sin egen tolkning av det som står skrivet. Det är kommunerna själva som ska rekrytera, utreda och säkerställa kvaliteten på familjehemsvården och det innebär att det är stora skillnader på hur socialnämnden definierar orden ”stöd och annan hjälp” som det står i socialtjänstlagen.
Vissa kommuner gör en tolkning som innebär att de verkligen tar hand om sina familjehem med både kompetensutveckling och grupphandledning, medan andra kommuner tolkar dessa ord på något helt annat sätt och jag vet inte hur, för familjehemmen märker inte stödet som ska finnas. År 2010 ilsknade Socialstyrelsen till och menade att ”det bör markeras i lagstiftningen att socialnämnen även har skyldighet att ge familjehemmen stöd i form av utbildning och handledning individuellt eller i grupp, vilket bidrar till att tryggheten och säkerheten höjs för de placerade barnen.”
När jag skrev min magisteruppsats stod det i Socialstyrelsens öppna jämförelser i barn- och ungdomsvården för 2010 att 31 % av de tillfrågade kommunerna har en plan för hur de utbildar och handleder familjehem som bygger på verksamhetens mål och en analys av familjehemmens individuella kompetens. När de öppna jämförelserna för 2013 publicerades står det att 28 % av kommunerna har en plan för familjehemmens kompetensutveckling.
Det ställs höga krav på familjehem, de ska ha ansvar för både skolgång och välmående fastän barnens problematik blir högre och högre, men utvecklingen för att ge familjehem utbildning och handledning för att möta kraven går alltså bakåt!
Vad är det då som gör att kommunerna drar ner på utbildning? För det handlar inte bara om familjehemmen, det är också bara 19 % av landets socialtjänster som ger sina handläggare kompetensutveckling.
Det skulle kunna vara så att kostnaden för att anlita privata organisationer i så kallad konsulentstödd familjehemsvård är väldigt hög, år 2011 fick jag uppgifter om att det kostade ungefär 60 000 – 70 000 kr i månaden för placeringen av ett enda barn. Det blir ungefär 720 000 kr om året för ett barn. Hur många i den kommunala familjehemsvården skulle kunna få möjlighet till kompetensutveckling för den summan? Jag gissar också på att fler än ett barn skulle få del av den förbättringen.
Konsulentstödd familjehemsvård bedrivs som av ideella organisationer, stiftelser och privata vårdbolag. Det finns bra organisationer men det finns också dåliga och eftersom de inte behöver söka tillstånd från socialstyrelsen försvåras kvalitetssäkringen; det finns inga uppgifter om vilken personalens kompetens och utbildning, vilka uppföljningsrutiner som finns eller antal ärenden per konsulent. Om socialstyrelsen hade ett register ger det också möjligheten att jämföra de privata organisationernas stöd, utbildning och handledning av de familjehem de anlitar.
Det är mycket pengar som försvinner från kommunerna med tanke på att det inte finns några garantier för att just den organisation de anlitar har en familjehemsvård som fungerar. Socialtjänsten mister dessutom ofta direktkontakt med familjehemmet, men allt ansvar för det placerade barnet och familjehemmet vilar fortfarande enligt lagen på socialnämnden. Hur vågar kommunerna chansa? Jag hoppas att de tänker på att spara pengar utifall det kommer skadeståndskrav när de här barnen är vuxna…
Vad är det som gör att personalen på socialtjänsten och familjehemmen inte opponerar sig mer och kräver kompetensutveckling?
