Share This Post

Okategoriserade / Socialt arbete

Kerstin Wigzell:En evidensbaserad praktik till nytta för brukaren – så når vi dit

Idag presenteras betänkandet En evidensbaserad socialtjänst – till nytta för brukaren. Betänkandet kommer från Utredningen för en kunskapsbaserad socialtjänst, där jag har haft regeringens uppdrag att leda arbetet. Utredningens uppdrag har varit att lämna förslag på hur statliga resurser, som idag avsätts till socialtjänstens kunskapsutveckling, på ett bättre sätt ska bidra till att kunskap växer fram, ackumuleras, sprids och används i praktiken. Det långsiktiga syftet är att socialtjänstens insatser i högre utsträckning ska baseras på kunskap om det sociala arbetets resultat, kvalitet och effektivitet.

Bakgrunden är en växande insikt om att dagens former för det statliga stödet till kommunerna inte fungerar tillräckligt bra. Mycket pengar går ut till kommunerna i form av framförallt projektbidrag. Summor och ändamål varierar över åren. Vi har i utredningen som exempel uppskattat att de statliga medlen år 2006 uppgick till ungefär 2 miljarder. Alltför mycket är projektbaserat, kortsiktigt och splittrat. De många olika insatserna görs också utan tydlig samordning mellan forskning, praktik, utbildning och implementering. Kort sagt kan man säga att omfattningen av det hittillsvarande statliga stödet inte motsvaras av det bidrag till en bestående kunskapsbas för socialtjänstens arbete, som man borde kunna förväntat sig.

Vår slutsats i utredningen är att Regering och Riksdag bättre skulle stödja utvecklingen av en kunskapsbaserad socialtjänst om man använde de medel, som regelbundet avsätts för ända¬målet, mer strategiskt, samordnat och långsiktigt.

Det långsiktiga målet ska vara att utveckla en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten. Med detta menar vi en praktik som är baserad på en sammanvägning av brukarens erfarenheter, den professionelles expertis samt bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap.

En sådan önskvärd utveckling förutsätter insatser inom flera områden. I utredningen pekar vi ut fyra utvecklings¬områden inom vilka att framtida insatser är angelägna:

• mer forskning och kvalificerade utvärderingar av det sociala arbetets resultat, kvalitet och effektivitet,
• bättre förutsättningar för professionen att utveckla en evidens¬baserad praktik
• en bättre struktur för verksamhetsuppföljning samt
• ett förtydligat brukarperspektiv i relation till socialtjänstens arbete.

Vi föreslår för det första att huvudmännen och staten kommer överens om gemensamma strategier och mål för att stärka socialtjänstens möjligheter och förmåga att både skapa och använda kunskap om socialtjänstens resultat, kvalitet och effektivitet. Regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting bör sedan årligen träffa avtal om vilka insatser som bör göras för att stödja utvecklingen mot det långsiktiga målet. Det kan t.ex handla om stöd till olika former för integrering av forskning och praktik, implementering av ny kunskap, bättre förutsättningar för praktiken att följa upp och utvärdera det egna arbetet, arenor för det professionella samtalet, bättre information om forskning, utbildningsinsatser osv.

För det andra föreslår vi en modell för genomförandet av större nationella projekt inom olika verksamhetsområden. Tanken är att komma bort från snabba, korta satsningar, ofta detaljstyrda och omöjliga att utvärdera på ett vettigt sätt. Tillräckligt med tid och pengar måste avsättas för att ge kommunerna tid för förberedelser och forskningen tillräckligt med tid och pengar för att kunna genomföra utvärderingar och interventioner av god vetenskaplig kvalitet.

Vi föreslår också att Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap får i uppdrag att ansvara för ett sexårigt nationellt program för stöd till den forskarinitierade forskningen om socialtjänstens resultat, kvalitet och effektivitet. Slutligen för vi en diskussion om hur den avancerade fortbildningen inom det sociala yrkesfältet kan stärkas.

Staten har en viktig roll som ansvarig för forskning och högre utbildning. Regering och Riksdag har det övergripande ansvaret för att lagstiftningens krav på kvalitet och resultat förverkligas. Staten måste därför också fortsättningsvis aktivt stödja kunskapsutvecklingen i kommunerna.

Resonemangen i utredningen utgår dock ifrån att det är huvudmännen, som måste kunna svara på frågan om vilken nytta brukaren och klienten har av socialtjänstens insatser samt kunna garantera att den inte gör skada.. Det är praktikern, den professionelle, som är och måste vara navet i det arbetet. Den politiska ledningen och ledningen för verksamheten måste bli mycket bättre på att efterfråga, uppmuntra, använda samt inte minst möjliggöra den professionelles förutsättningar att utveckla en evidensbaserad praktik. Det är den utvecklingen som jag vill att staten ska stödja och det är dit våra förslag syftar.

Kerstin Wigzell
Generaldirektör Socialdepartementet

Share This Post

Lämna ett svar

Din Epostadress kommer ej att publiceras.Obligatoriska fält är markerade *

Du kan använda dessa HTML tabbar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Hoppa till verktygsfältet