Skriver detta i sorg och frustration över det senaste årets förändring i synen på ungdomar med sociala problem. En oro i magen har utvecklats till en förtvivlan över vad vi tillåter ske med unga som borde ha rätt till hjälp i ett civiliserat samhälle.
Jag jobbar på mellanvårdsverksamheten Kulturchock i Stockholm. Mellanvård kan erbjudas ungdomar som hamnat snett i skolan, börjat missbruka och/eller är på väg in i kriminalitet. Det kan också vara en väg tillbaka in i samhället, för en ung person som suttit inlåst på behandlingshem. Kulturchock arbetar med konst, musik och drama som medel för att återuppbygga självförtroendet och lusten till livet.
Vi är numera många inom den privata vårdsektorn som arbetar med systemiskt familjearbete, kognitiv terapi, MST, FFT m.m. Budskapet från kunden (Socialtjänsten) är entydigt: billig, snabb och effektiv behandling, tack! Viljan att pröva nya (ofta snabba) metoder är naturligt nog stor och många av dessa behandlingsmetoder är också bra. Jag tror dock att snabba lösningar fungerar bäst på snabbt uppkomna problem. Om du däremot är tredje generationens missbrukare, eller har sett din mamma misshandlas i ett flyktingläger, behövs tålamodet och lugnet i en längre behandling. Det kostar mer pengar för oss skattebetalare och då måste vi fråga oss: är barnen värda det?
Under de sjutton år som Kulturchock funnits har de ekonomiska förutsättningarna varit knappa; socialtjänstens pengar ska räcka till mycket. De ungdomar som trots det har placerats hos oss har ofta lyckats vända sin destruktiva kraft till kreativitet och förmåga att påbörja ett bra liv. Socialtjänstens har hittills visat förtroende och tålamod, men nu pågår en drastisk förändring. Det senaste året har flera av våra ungdomar skrivits ut utan uppföljning och överlappning till någon skola eller arbetsplats. Placeringar har plötsligt och abrupt avslutats p.g.a. att ungdomen flyttat från en kommun eller stadsdel till en annan. Tidigare praxis att placerande kommun/stadsdel behåller ansvaret så länge placering pågår gäller inte längre. Familjen får söka ny hjälp dit de flyttar (det kan ju, tragikomiskt nog, ibland inskränka sig till en tunnelbanestations avstånd). I den nya kommunen/stadsdelen får de ofta veta att inga nya placeringar görs för tillfället. Genom detta moment 22 kan en seriös insats med skola, terapi, social träning m.m. först påbörja och börja verka, för att sedan helt chockartat avbrytas. Ljuset i tunneln tänds, kamplusten vaknar och tonåringen vågar lyfta blicken sen krossas drömmen och allt blir svart. Hur ska de sedan våga tro igen?
Att bli sviken av vuxenvärlden är ingen ny erfarenhet för våra ungdomar. När de kommer till oss är tillit alltid det första vi gemensamt måste arbeta med. Att uppleva sig sviken av myndigheter är vardagsmat för många av deras föräldrar. Att uppmana kraft till den väderkvarnskamp det innebär att överklaga myndighetsbeslut, blir oöverstigligt för familjer som redan slåss för sin överlevnad. Själv jobbar jag på ett litet företag som inte har råd att bita den hand som föder oss.
Ekonomer kallar detta för Bad Return Of Investment. Något påbörjas för dyra pengar, något börjar gro för att plötsligt ryckas upp med rötterna och slängas bort. Färre barn blir placerade i behandling, skolan förväntas ta hand om problemen men hur då? Lärarna är ju redan så fruktansvärt trötta? Att våra folkvalda nyligen beslutade om hårdare tag i skolan blir i sammanhanget enbart ironiskt; vad blir nästa steg? Ska vi återinföra agan? Riksdagen beslutade att stökiga barn ska tvingas byta skola men till vilken? Kulturchocks skola ser ut att få stänga.
Jag arbetar med dessa ungdomar för att jag tror att alla människor kan förändras. Jag har sett det ske. Många gånger har mitt hjärta värmts när jag fått delta i en ung människas kamp för att få ett värdigt liv. Jag är övertygad om att också socialsekreterarna, socialcheferna, politikerna i socialnämnden vill göra en positiv skillnad genom sitt arbete. Vi vill vara solidariska människor eller hur? Så vem bär ansvaret?
Tusentals barn runt om i Sverige befinner sig i riskzonen för att straffas ut från skolan och den sociala gemenskapen. De flesta verksamheter som byggts upp och fungerar bra tvingas stänga, barnen slängs ut i kylan och får klara sig själva i en Flugornas Herre-tillvaro i storstädernas ytterförorter.
Det är oerhört svårt att se något hoppfullt i denna utveckling. Hoppet och glädjen finns trots allt hos ungarna jag träffar på dagarna. De kämpar så enormt tappert i motvinden; med trasiga familjer, läs- och skrivsvårigheter, fel efternamn och fel boendemiljö. De har fortfarande nära till skrattet och livet. Men framtiden gör de bäst i att försöka glömma
Mats Aronsson
