Share This Post

Okategoriserade / Socialt arbete

Ibland behandlar vi vuxna barn på ett sätt som vi aldrig skulle göra mot en annan vuxen….

“Det vanliga rådet är att ni ihärdigt ska uppmärksamma hans “bus” så lite som möjligt. Det gäller att visa honom att det inte lönar sig.” Det här är en del av svaret som DN´s expert psykologen Martin Forster ger till en mamma som frågar hur de som föräldrar kan hjälpa sin treåring att leka själv. Mamman är själv inne på en liknande “strategi”, hon skriver; “När vi inte har tid att sysselsätta honom påkallar han vår uppmärksamhet genom att kasta saker, skrika eller banka och slå på oss. Han gör det inte i vredesmod utan mer “på bus”. Vi har försökt att inte ge honom så mycket negativ uppmärksamhet i samband med detta…”

Jag har väldigt svårt med den här metoden där “experter” säger att föräldrar inte ska ge sina barn negativ uppmärksamhet. Vad menar de med det egentligen? Föräldrarnas ambition är att visa grabben att det inte lönar sig att försöka få uppmärksamhet på det där sättet…. jag gissar att de helt enkelt ignorerar hans beteende.

Fungerar det?

Nja, det fungerar inte särskilt bra för han fortsätter ju med sitt “bus”. Och jag förstår honom. Tänk dig in i hans situation; han känner frustration, men han vet inte vad han känner. Han försöker få föräldrarnas uppmärksamhet men blir bemött som om han är nästintill osynlig, jag gissar på att det bara stegrar nivån av frustration i hans kropp.

Det händer att vi vuxna behandlar barn på ett sätt som vi aldrig skulle göra mot en vuxen och jag undrar om du skulle bemöta din partner på samma sätt, skulle du ignorera honom/henne om den personen försökte få din uppmärksamhet på ett sätt som inte passar dig just där och just då?

Om du som vuxen i stället ser barnets beteende som ett tecken på frustration, i stället för att han vill ha uppmärksamhet. Det är någonting som “inte fungerar” för pojken, och jag tror att det han känner av kan relateras till anknytningsfrustration. När jag läser den här mammans brev i DN så tolkar jag det som att de är närvarande föräldrar, de ger sin pojke mycket närhet så han har förmodligen en trygg anknytning, men problemet med anknytning är att det är som med bilar – det kan ta slut på bensin. Barn och vuxna tankar anknytning genom närhet till sin anknytningsperson/personer.

Det som är mest skrämmande för oss människor är separation – att förlora närheten till anknytningspersonen. Och det handlar inte bara om fysisk separation, utan du kan känna dig precis lika separerad psykologiskt eller emotionellt, vilket gör att du uppleva att du mister närheten fast din anknytningsperson är fysiskt alldeles nära dig.

För att göra det extra komplicerat så behöver det inte ens vara sant, din anknytningsperson kanske älskar dig precis som förut men du upplever att något hänt. Ett exempel: Om en kvinna tror att hennes man är otrogen och vill skiljas, så känns det i hennes kropp och hon blir påverkad som om han ÄR otrogen och vill skiljas.

Vi människor lär oss redan som bäbisar hur vi ska göra för att få kontakt med vår anknytningsperson och väcka honom/hennes omvårdnadsinstinkt. Den här treåriga pojken har bra koll på hur han ska göra för att få igång föräldrarnas instinkt, de brukar leka med honom. Men så vill de att han ska sysselsätta sig själv och avvisar honom, han förstår inte riktigt skillnaden mot när de brukar leka. Pojkens anknytningsinstinkt märker att det gamla vanliga sättet inte fungerar. Anknytningsdelen i hans hjärna säger “Det fungerar inte, det fungerar inte, jag får inte vara nära”, men han kan inte sätta ord på känslorna eller förstå dem utan känner bara frustration.

Det primitiva sättet att sträva efter närhet är att skrika, klänga, leta efter anknytningspersonen m.m och det är sådana symtom som pojken visar. Föräldrarna besvarar hans beteende med att “undvika negativ uppmärksamhet”, vilket gör pojkens anknytningsdel ännu mer rädd och frustrerad.

Pojken är inte heller mogen nog, han har inte förmågan att anpassa sig och lära sig av konsekvenser. Om föräldrarnas sätt att ignorera honom får honom att sluta med sitt “bus”, kan det bero på att hans anknytningsinstinkt ger upp och slutar sträva efter närhet….. Frustrationen över att inte få sitt anknytningsbehov tillfredställt kan komma ut på något annat sätt; På någon annan tid och annan plats, den kan riktas mot någon annan människa eller djur, den kan riktas mot saker eller så riktas frustrationen inåt mot pojken själv.

Om jag vore förälder till den här pojken så skulle jag försöka med att tänka; “aha, han är frustrerad – det är något som inte fungerar. Det kanske är dags dags att tanka in mer närhet i min pojke för han behöver fylla på anknytningsbensinen”

Hur jag skulle göra om jag var förälder till den här pojken; Jag skulle ta upp min pojke i mitt knä och låta honom sitta en stund för att tanka anknytning, vi skulle inte göra någonting….. utan det skulle vara ganska “tråkigt” för honom. Efter en liten stund hade han tankat klart och skulle vilja komma ner från knät och leka.

Om han fortsätter att “busa” skulle jag tänka att han fortfarande känner av frustrationen, och så skulle jag vara som en liten detektiv för att försöka hitta det som inte fungerar.

Eva-Lena Edholm, föreläsare

Aktuell med bl.a föreläsningen “Barn gör bra – om de kan, en föreläsning om att uppfostra barn och skydda den viktiga relationen mellan barnet och föräldern.”

Hemsida: www.evalenaedholm.se 
Blogg: www.evalenaedholm.se/blogg
twitter: @evalenaedholm.se
facebook: www.facebook.com/EvaLenaEdholmForelasareHandledareOchKonsult?ref_type=bookmark
Mail: info@evalenaedholm.se
tel: 070-5098783

Eva-Lena Edholm

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar