Hemmasittare -Fyra barn av tusen orkar inte gå till skolan

Foto: Pixabay

Ordet ”hemmasittare” har kommit att användas allt oftare inom den svenska skolvärlden. Det handlar om elever som stannar hemma från skolan och missar en stor del av sin utbildning. Sociala Nätet har tittat närmare på ett fenomen som bidrar till både personligt lidande och höga samhällskostnader.

– Det stora ansvaret för att lösa problemen ligger på skolan, säger Sarah Thorén, rektor på Frödingskolan i Karlstad.

Idag anser de flesta bedömare att problemet med barn som inte orkar gå till skolan ökar, och att det också går ner i åldrarna. En majoritet av landets skolledare uppger i undersökningar att de har fler hemmasittare idag än för fem år sedan. Kanske är det så många som fyra barn av tusen som i dagsläget ”sitter hemma”.

Sarah Thorén, rektor Frödingskolan Karlstad Foto: Barn- och ungdomsförvaltningen, Karlstads kommun

Själva ordet ”hemmasittare” har varit omdiskuterat. Vissa menar att begreppet lägger alltför stort ansvar på individen, när det egentligen snarare handlar om ett strukturellt problem. Andra ord för samma fenomen kan vara skolkare, skolvägrare, elev med långvarig ogiltig frånvaro eller elev med problematisk frånvaro.

Sociala Nätets reporter har varit i kontakt med Sarah Thorén, rektor på Frödingskolan i Karlstad. Hon har flera års erfarenhet av att arbeta med frånvaroproblemen inom skolan och tycker att ordet kan vara otydligt.

– Ordet förklarar egentligen inte vad det handlar om, det kan låta lite konstigt. Men alla inom skolvärlden vet ju vad man menar när man säger det, menar Sarah.

Hur skulle du själv definiera det?

– En elev som varit frånvarande under en längre period, utan att det finns någon annan orsak eller sjukdom som ligger bakom.

Hemmasittare i Karlstad

I Karlstads kommun finns riktlinjer för hur skolorna ska arbeta för att hjälpa de här eleverna.

– Det börjar oftast med att elevens mentor lägger märke till att en elev har mycket frånvaro. Mentorn meddelar elevhälsan och rektorn, sedan gör skolan en kartläggning och försöker hitta lösningar. Det är väldigt viktigt att man sätter ett långsiktigt mål för åtgärderna. Det är ingen idé att tänka att ”eleven måste komma tillbaka nästa vecka!” Det är inte realistiskt. Istället sätter man målet långt fram, exempelvis två år framåt.

I hur stor omfattning hjälper det egentligen med byråkrati och centralt framtagna rutiner? Hur viktigt är det med någon på skolan som engagerar sig mycket i eleven?

– Rutinerna behövs för att vi direkt ska veta vad som ska göras, så att inget steg glöms bort. Men visst är det jätteviktigt att en person på skolan driver elevens ärende. Men framför allt är det så att alltihop faller om föräldrarna inte är med på tåget.

Föräldrarna kan få betala vite om deras barn inte kommer till skolan. Men skolan kan också åläggas vite, om de inte följer skollagen. Det verkar lite rörigt?

– Ja, det kan se lite rörigt ut, säger Sarah Thorén. Föräldrar kan åläggas vite av kommunen om de håller sitt barn hemma från skolan, och Skolinspektionen kan ålägga skolan vite om de inte ger eleven tillräckligt mycket stöd. Det är föräldrarna som ska se till att barnet kommer till skolan. Men å andra sidan, ett barn som går på högstadiet –
föräldrarna kan ju inte bära hit eleven! Det stora ansvaret för att lösa problemen ligger på skolan.

Så vem avgör var ansvaret ligger, om en sådan fråga skulle dras till sin spets?

– Det gör Skolinspektionen. Och det troliga är att ansvaret läggs på skolan.

Enligt skollagen ska skolan anmäla föräldrarna till socialtjänsten om ett barn är hemma från skolan utan orsak. Det handlar inte om att peka ut föräldrarna utan om att samla kraft för att hjälpa eleven.

Tyvärr har Sarah Thorén dålig erfarenhet av att anmäla.

– Det kan göra att man helt tappar föräldrarna i processen, och det är inte bra. Blir de anmälda till socialtjänsten av skolan tappar de ofta tilliten, och det blir svårt att samverka för att hitta lösningar.

Sarah påpekar dock att det är ovanligt att föräldrarna inte vill vara delaktiga i arbetet för att få eleven att gå tillbaka till skolan. De är oftast förtvivlade och vill göra allt för att hjälpa sitt barn.

I riskzonen

Det finns olika orsaker till att en elev blir hemmasittare, men oftast finns gemensamma nämnare.

Vilka barn är det som ligger i riskzonen för att bli hemmasittare?

– Inte sällan är det elever som har neuropsykiatriska diagnoser, säger Sarah Thorén. De kan ha sociala svårigheter och tycka att det är jobbigt att sitta i en klass med trettio elever. Det är vanligast med hemmasittare på högstadiet, men man kan numera se ännu tidigare att en viss elev kan komma att få de här problemen.

Kan man säga att dessa elever ”gått in i väggen”…? Som en motsvarighet till utmattningssyndrom?

– Ja, så är det väl på sätt och vis, även om det inte finns någon sådan diagnos för barn.

Så vad finns det för orsaker till att de här eleverna inte orkar gå till skolan?

– Det är ju väldigt svårt att svara på, säger Sarah Thorén. Det finns naturligtvis många faktorer som samspelar. Men själv ser jag de höga kraven i skolan som ett stort problem i sammanhanget. Eleverna ska mätas och bedömas hela tiden. Och i det nuvarande betygssystemet finns det liksom inbyggt att du aldrig är tillräckligt bra. Det är i stort sett omöjligt att få det allra högsta betyget, eleverna får alltid höra att de kan göra mer.

Individuella lösningar

Handlar det ofta om barn som gärna vill få bra resultat?

– Ja, och har eleven samtidigt en diagnos inom autismspektrum kan kombinationen med höga krav och betygshets bli alldeles för mycket att hantera.
Hur kan skolan hjälpa de här eleverna?

– För varje enskild elev måste man hitta en individuell lösning. Kanske är eleven hjälpt av en mindre undervisningsgrupp, exempelvis. Men det är samtidigt viktigt att det finns en tillhörighet i den större skolklassen.

Trots att skolan har skyldighet att ge eleven undervisning används hemundervisning nästan aldrig i sådana här fall. Varför inte?

– Nej, det är inte en lösning vid hemmasitteri. Hemundervisning kan användas om en elev har en svår sjukdom eller andra särskilda skäl. Men för hemmasittare är det viktigt att komma tillbaka till skolan, rent fysiskt. Om läraren går hem till eleven befäster man snarare hemmasitteriet. Sedan finns det många andra faktorer som gör att det är svårt att genomföra hemundervisning, bland annat ekonomiska orsaker och svårigheter med lärarnas arbetsmiljö.

Betygen inte viktigast

Sarah Thorén anser att både skolan och föräldrarna måste våga tänka att under en period är inte inlärning och betyg det allra viktigaste.

– Energi måste läggas på att överhuvud taget få in eleven genom skoldörren, säger hon. Om hen bara stannar i en kvart spelar inte så stor roll, det är en seger bara att eleven har kommit iväg till skolan.

Enligt Sarah Thorén kan det ta så mycket som ett år innan man tydligt kan se om åtgärderna har hjälpt och eleven är på väg tillbaka till en normal närvaro.

Hur ser du på framtiden? Mycket görs ju nu för att stävja hemmasitteriet runt om i Sverige, även inom grundskolorna i Karlstad. Kan trenden vara på väg att brytas, eller tror du att det kommer att eskalera ytterligare?

– Jag hoppas verkligen att utvecklingen är på väg att bromsa in, säger Sarah Thorén. Det kommer att ta tid för de här ungdomarna att komma ut i samhället. Därför behöver det göras mer. Just nu är det så att samma skola ska passa alla elever, och alla ska betygbedömas tidigt. Jag hoppas att mer görs av regeringen för att stoppa den här utvecklingen.

Text: Anna Svensson

Hemmasittandes konsekvenser i siffror

• En vanligt förekommande uppgift är att det är fyra av tusen barn som är hemmasittare i Sverige och en
  undersökning visar att ca 80 % av högstadieskolorna år 2016 hade en eller flera hemmasittare.
• Under läsåret 2016/17 hade 3,4% av svenska niondeklassare anpassad studiegång.
• Antalet anmälningar till Skolinspektionen och Barn- och elevombudet ökade med 19% under 2016, jämfört med 2015. Dessa anmälningar gäller ofta elever som inte får tillräckligt stöd av skolan.
• År 2016 var det 25% av Sveriges grundskoleelever som saknade fullständiga betyg, och av dessa var det ca 17% som inte hade behörighet för nationellt gymnasieprogram.
• En fjärdedel av svenska gymnasieelever avbryter sina studier i förtid. Dessa elever har svårt att i framtiden få ett arbete och kunna försörja sig själva.
• Ungdomar i åldern 20-25 år som varken arbetar eller studerar löper 2,5 gånger högre risk att drabbas av depression som är så svår att de måste vårdas på sjukhus, jämfört med unga som arbetar eller studerar.  Risken att unga som saknar sysselsättning drabbas av drogproblem är 10 gånger högre, jämfört med unga som arbetar eller studerar.
• En person som inte kommer ut i jobb under sin livstid innebär en förlorad skatteintäkt på ca 15 miljoner kronor. Om samma person dessutom hamnar i missbruk eller kriminalitet kan samhällskostnaden hamna på ytterligare 40-50 miljoner.
• Personer med låg utbildningsnivå har kortare medellivslängd. Medellivslängden har de senaste åren varit fem år högre för eftergymnasialt utbildade än för dem med enbart grundskoleutbildning.

(Källor: Skolverket, Learnox, Folkhälsomyndigheten, Sveriges Kommuner och Landsting, Statistiska centralbyrån)