Narkotikakommissionen har nu kommit med sitt betänkande. Utredningen beskriver ganska väl det vägval som svensk narkotikapolitik står inför. Antingen satsar man på en offensiv politik eller annars får vi dra ner på ambitionerna. Betänkandet pekar på flera mycket goda förslag som skulle kunna leda till en hårdare satsning på narkomanvården. Efter att ha tagit del av dessa förslag är det beklagligt att man överger denna offensiva anda och att man i avsnittet om kontraktsvård inte kan komma med något radikalt förslag om hur man ska kunna lösa den eviga frågan om kostnadsansvar mellan stat och kommun. Kommissionen konstaterar att man med fog kan hävda att normaliseringsprincipen, alltså tanken att kriminalvårdens klienter inte ska behandlas annorlunda än samhällets övriga medborgare, inte fått tillräcklig genomslagskraft. Dessutom att man från olika håll i landet förstått att socialtjänsten inte tar sitt fulla ansvar. Ändå vidhåller kommissionen att normaliseringsprincipen ska gälla och hänvisar till bättre samverkan mellan kriminalvård och socialtjänst som i princip den enda lösningen. Det har vi hört förr, utan att det lett till något påtagligt resultat. Därmed inget ont sagt om samverkan, men det löser inte grundproblematiken.
En alternativ påföljd till fängelse som kan utdömas till personer som själva är villiga genomgå någon form av behandling, s k kontraktsvård, infördes 1:e januari 1988. Sedan början av 90-talet har Frivårdsföreningen i olika sammanhang, i dialog med Justitiedepartementet, Kriminalvårdsstyrelsen och politiker framfört krav på konstruktiva lösningar som gör det möjligt att underlätta förutsättningarna för att kunna föreslå kontraktsvård. Man har då, precis som kommissionen nu gör, svarat att samverkan måste ökas. Vår erfarenhet är att det kvittar om vi så än sitter i knät på våra samverkanspartners socialsekreterarna: resurserna saknas – kommunerna säger nej!
Narkotikaproblematiken är en nationell angelägenhet som orsakar samhället enorma
kostnader och individuellt lidande. Detta förhållande får inte dribblas bort av besparingsivrande och kortsiktigt tänkande kommunpolitiker som låter snålheten bedra visheten. Sett ur ett rent och klokt samhällsekonomiskt perspektiv skulle vi spara mycket pengar med ökade behandlingsinsatser. Detta vet politikerna. Kriminalvårdverkets Generaldirektör brukar ibland säga att för varje person vi lyckas med har vi tjänat in vår årslön. Ändå envisas man med att betona samverkan som i princip den enda lösningen. Vi vill igen poängtera att samverkan är viktig och vi kan nog också förstå de resonemang och principiella ställningstaganden som utredningen gör, men för missbrukaren är det ointressant vilken princip som gäller, sedan må den kallas normaliseringsprincipen eller annat. Likaså är det för den enskilde handläggaren som står i frontlinjen mellan klient och socialsekreterare, åklagare och domstol samt med riksdagens, regeringens och kriminalvårdens mål att uppfylla, av mindre betydelse vilken princip som gäller.
I regleringsbrevet sägs att kriminalvården ska satsa sina resurser på att erbjuda narkomaner adekvat vård. Och det förväntar sig även samhällsmedborgarna av kriminalvården. Men då måste förutsättningarna finnas. I ett annat avsnitt av betänkandet skriver man: Det är inte rimligt att en narkotikamissbrukare som är i behov av och vill ha vård inte får det. Vi kan bara hålla med. I kriminalvårdens nyligen utarbetade visionsdokument vill man minska kriminaliteten till hälften år 2010: Utmärkt, tycker vi. En stor del av den visionen kunde vi möjligen nå genom att erbjuda narkotikamissbrukare vård och behandling då vi vet att en stor del av brottsligheten är drogrelaterad.
När det gäller möjligheten för internerade att under senare delen av verkställigheten genomgå behandling enligt reglerna i § 34 Kval, slår Narkotikakommissionen en rejäl kullerbytta. Där föreslår man att kriminalvården, under en försöksperiod på två år, ska ta betalningsansvar i de fall socialtjänsten inte gör det. Det ligger i och för sig i linje med vårt resonemang ovan, men vi finner det märkligt att normaliseringsprincipen där inte ska gälla. Villkorligt frigivna är väl lika väl som andra kommuninnevånare socialtjänstens ansvar! Detta resonemang och förslag kan även få den ytterst negativa effekten att socialtjänsten i än högre utsträckning säger nej till kostnaden för kontraktsvård – väl medvetna om att kriminalvården tar kostnaden vid en senare § 34-placering.
Frågan om statlig inblandning i kommunernas angelägenheter och det kommunala själv- styret är, och har alltid varit en kontroversiell och politisk känslig fråga. Man bör dock komma ihåg att det inte var särskilt länge sedan som staten d v s SIS tog över ungdomsvården från kommunerna. Genom att rikta särskilda pengar till kommunerna ser vi inte någon risk att staten ska behöva bygga upp någon särskild organisation, parallell med kommunernas missbruksvård.
Vi föreslår helt enkelt en hårdare statlig styrning när det gäller kostnaderna för
behandlingsinsatser för kriminella missbrukare, att riktade pengar ges till kommunerna. I dagens samhälle med de transfereringssystem som finns tillgängliga skulle detta inte vålla några svårigheter eller administrativa merkostnader. Vissa kritiker hävdar att en sådan ordning uppmanar till kriminalitet, att det är enda möjligheten till att få behandling, men självklart ska kommunernas övergipande ansvar över missbruksvården finnas kvar, vilket är en uppgift får tillsynsmyndigheterna att bevaka. Det vi föreslår är inte att staten genomför missbruksvården utan att staten tar det ekonomiska ansvaret för att därigenom garantera en välfungerande likvärdig missbruksvård för kriminalvårdens klienter oavsett kommuntillhörighet och ekonomi!
Johan Franzén, ordf i Frivårdsföreningen.
