Handen på hjärtat: Hur välmenta är vi egentligen mot vår nästa, och vilka uttryck tar det sig? En chokladask för att stilla samvetet och
samtidigt tillfredsställa köpenskapen? Annonserna inför Alla hjärtans dag nu på torsdag är fulla av budskap om snarköpt välvilja. Men
kanske borde vi litet till mans fundera bortom tulpanbuketten – och inte bara den 14 februari.
Som äldreforskare får man många uppslag på medmänsklighet. Att lätta på ensamheten för våra äldre är en klart godkänd gärning. Att få
komma utanför hemmets väggar stod högst på önskelistan bland äldre i en Göteborgsstudie. Högt i kurs stod också bättre hälsa och tillskott i
släkten genom barnbarn. Men det är ju inget man direkt kan uppvakta med på beställning!
Bland negativa livshändelser var det mycket man som gammal inte önskade sig – men fick ändå. Sjukdom var en klart numerär etta.
Förluster och sorg rår vi heller inte över.
Skilsmässor bland barnen och bråk om barnbarnen var det sista man önskade sig. Att lyfta bort sådant elände skulle nog skattas av
äldregenerationen som en gudagåva.
Men att låna sitt öra till våra äldre kostar inget. Möjligen frestar det på och tar litet av vår tid. Men tänk så välgörande ett samtal kan
vara. Den bekymrade får prata av sig, och vi lyssnare blir litet mer uppdaterade och varsamma – i bästa fall.
En sorts problematik, som särskilt äldre ensamma kvinnor upplevt som droppen av hjärtlöshet, kan tyckas tangera lurendrejeri av värsta
sort.
Bittert berättar nyblivna änkan Margit om hur hon blivit av med sin “pensionsförsäkring”, som – henne ovetandes – kunnat bestå av
den döde makens stora frimärkssamling. Själv var hon inte filatelist, men hade alltid varit nöjd med att “gubben haft ett brinnande
intresse att ägna sitt barnlösa liv åt”. Tio dagar efter Eriks död drog gode vännen, också samlare, iväg med två resväskor fulla med
Eriks frimärken “för att hjälpa Margit att bli av med dem”. Änkans tacksamhet för de fem tusenlapparna byttes i förtvivlan, när en annan
frimärksvän uppgraderade värdet av samlingen. Några papper på transaktionen stod aldrig att finna.
Ekonomiska bekymmer som änka kan bli för mycket för det gamla hjärtat. Pensionen räcker inte längre till att bekosta trerummaren
från femtiotalet, än mindre till gåvor till barn och barnbarn. Även närstående kan bli profitörer och utarma både den gamlas plånbok och
sinnelag.
Änkan Britta köpte sig ur ensamheten genom att ge bort ett smycke till sonhustrun varje gång denna kom på besök. Men det fanns en botten
i skrinet, och då upphörde även påhälsningarna. Hjärta och smärta rimmar faktiskt!
Änkan Signes gamla trerummare blev “inne” och begärlig. Då kom bekantas barnbarn från sin etta i ytterområdet och fick med den gamla
på ett byte. “Nu när du blivit ensam har du väl inte råd med din höga hyra?” Amasonen i skick som ny i garaget, kom grannpojken över för
en spottstyver. Garageplatsen likaså; Signe hade ju inte körkort. Till sommarstugan kom därför inte Signe mer, så den belastningen kunde
en annan person med hjärtat på fel ställe hjälpa henne av med.
Låt oss utsträcka vår hjärtlighet till att omfatta även våra utsatta äldre med gott uppsåt och inte frestas att tippa dem i fallgropar som de
aldrig tar sig upp ur. Hjärtat brustet av sorg är ingen myt.
Agneta Grimby
Leg psykolog
Geriatrik
Sahlgrenska sjukhuset
