Hur många höga trottoarkanter klev du upp på under din senaste promenad? Behövde du ta några trappsteg för att gå in i den lilla butiken? Orkade du öppna dörren och var den tillräckligt bred? Det fick jag anledning att fundera över när jag gick en kvällspromenad med min gamla mamma i förra veckan. Hon satt i rullstol efter att nyligen ha ramlat och brutit höften.
Det första problemet var att komma ut från boendet. Ett litet trappsteg i entrén måste rampas. Man öppnar den gamla dörren med en hand och håller upp den med ryggen samtidigt som man sträcker ut den andra handen 2 meter och lägger den bångliga rampen över trappsteget. Sedan delar man sig i två personer. Den ena håller fortfarande upp dörren och den andra skjuter försiktigt ner rullstolen till trottoaren. Den består av betongplattor. Ojämna är bara förnamnet. När man drar en rullstol över dem så hoppar den som sitter i. Det gör ont om man har brutit höften.
Väldigt ont. Till den lilla parken är det bara 50 meter men två övergångsställen med fyra trottoarkanter. När vi äntligen kom fram till glasskiosken i parken i den ljumma sommarkvällen var mamma stelfrusen och vi fick vända om.
En tillgänglig inne- och utemiljö, bussar och tunnelbana, är en förutsättning för att de som har svårt att gå eller sitter i rullstol – och föräldrar med barnvagnar – ska kunna ta sig fram i sin stad och delta i samhällslivet. Hur många färdtjänstresor och ledsagartimmar skulle kunna sparas in om man byggde rätt från början?
Karin Mossler
