Share This Post

Okategoriserade

Forskaren i forskningsprocessen

I detta fjärde och sista blogginlägg har jag tillåtit mig att vara lite mer personlig i hopp om
att på något sätt kunna bidra till en förståelse och acceptans för vad som kan vara ett hinder
inom forskarutbildningen. Jag diskuterar nedan forskaren i forskningsprocessen och ger en
personlig betraktelse.

Forskaren i forskningsprocessen
I mitt förord i licentiatavhandlingen skriver jag att jag i början av min forskarutbildning
var fokuserad på själva arbetet – produkten – men att jag sedan har kunnat se tillbaka på en
process som handlat om så mycket mer än skrivandet. Det är naturligtvis svårt att se och sätta
ord på den process man är mitt uppe i. Vad jag i efterhand har kunnat se är kraften i processen
även om man som jag har gjort en del motstånd.

I början reagerade jag på att seniora forskare så lättvindigt pratade om socialiseringen
inom forskarutbildningen. Från grundutbildningen var jag van vid att betrakta alla typer av
socialisering som exempel på styrning och kontroll. Nu var det plötsligt rumsrent att tala
om det och det betraktades dessutom som en naturlig del av forskarutbildningen – vi skulle
socialiseras till forskare. Min reaktion blev att sätta min person så mycket som möjligt i
periferin och istället lyfta fram produkten. Jag tror faktiskt också att det stundtals har varit
min räddning.

Fokus på forskaren, personen, var överhuvudtaget något som jag inte alls hade väntat mig
inom forskarsamhället. Utan någon tydlig anknytning till akademin (ingen av mina föräldrar
eller syskon har en akademisk examen) hade jag bildat egna föreställningar om vad forskning
skulle handla om. Jag föreställde mig ett ensamt arbete på kammaren, hårt arbete med mycket
läsning och skrivande samt en del undervisning. Vad jag tyckte mig möta var en värld av
personlig marknadsföring som handlar om att sälja in både sig själv, forskaren, och sin
forskning. Jag har förstått att det inte bara handlar om att skaffa sig egna fördelar utan att det
även handlar om ett ansvar inför ämnets utveckling. För mig har det många gånger upplevts
som ett tungt ansvar och det är svårt när de egna föreställningarna skiljer sig så markant från
de rådande.

Lyckligtvis har jag haft handledare som låtit mig ta det i min egen takt, så långt det har varit
möjligt. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag befann mig på en konferens i Danmark och det
var mingeldags med andra forskare. Det var i början på sommaren och jag var hemskt trött
efter föregående termin. Att mingla kändes som en sista prövning. Min handledare måste ha
lagt märke till hur jag kämpade med att ”lära om, lära nytt och bli en minglare” för han kom
lugnt fram till mig och sa något i stil med att ”man är som man är och det är bra”. Den gången
blev det ett kort minglande för mig, jag valde att gå tillbaka till datorn på hotellet istället.

Även om det många gånger har varit motigt med den säljande delen av forskningen så
är det med stor glädje som jag ser både bakåt och framåt på forskarutbildningen. Det har
hänt saker med mig forskaren och med min forskning. Ibland har tvingande former inom
forskarutbildningen gett positiva resultat men jag är ingen anhängare av brutala ”komma över
tröskeln” -strategier. Så länge jag kan hålla fast vid att vi alla är olika och att vi alla har något
att ge, så är kraften i processen inget hot utan en möjlighet. Det handlar om att ta med oss
grundläggande kunskaper om hur olika processen kan se ut och visa förståelse för det. Som
min handledare gjorde.

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar