Vår syn på att bli och vara föräldrar har förändrats.
Tidigare blev man med barn.
Sen fick man barn.
Nu ska man skaffa barn.
Frågan är om detta också speglar vårt sätt att se på föräldraskap och barn.
Vi pratar ofta om att stärka barnets rättigheter, men frågan är om inte föräldrarätten växt sig ännu starkare de senaste årtiondena.
Föräldraskapet har blivit en mänsklig rättighet i Sverige, och en bekräftelse på människovärdet vi verkar idag tro att vi har rätt att bli och vara mamma och pappa. Den som inte kan få biologiska barn kräver rätten till hjälp med IVF eller rätten att få medgivande för adoption. Men är det verkligen en rättighet kopplat till människovärdet? Det kan kännas så för enskilda individer, men om samhället också ser det på det sättet tror jag vi är fel ute. När föräldraskapet har ett egenvärde, utan att vi ser barnet blir det farligt.
För mig är det ingen mänsklig rättighet att bli förälder. Däremot har barn rätt till bästa möjliga föräldrar. Barn behöver biologiska, juridiska, sociala och psykologiska föräldrar. Oftast är det samma personer, men inte alltid!
När de biologiska föräldrar inte klarar av att ta hand om sina barn är det samhällets ansvara att se till så att de får den vård och omsorg de har rätt till och behöver, utifrån vad som är barnets bästa.
Runt 20 000 barn och unga omhändertas varje år i Sverige. De flesta placeras i familjehem. Familjehem är bra när det är en lösning på kort sikt och självklart kan inte alla dessa 20 000 barn kunna få ny familj genom adoption, men kanske några fler än de 15-20/år som ges den möjligheten idag.
Det är mycket vi inte vet i arbetet med barn, men det finns också en hel del kunskap som att det är viktigt för barn att få trygghet och stabilitet under uppväxten, från det att barnet är baby. Att anknytningsprocessen påverkar den fortsatta utvecklingen. Att separationer som upprepas sätter djupa spår i själen och kan leda till psykisk ohälsa. Vi vet att barn behöver mogna och ansvarsfulla föräldrar som kan se behoven och kan möta dem med kärlek, tålamod och omsorg.
Är det inte dags att utifrån detta fundera över hur vi bäst hjälper de barn som inte kan växa upp i sin ursprungsfamilj.
När ett barn får ny familj genom adoption så ges det möjlighet att knyta an och får en trygghet som både juridiskt och känslomässigt som motsvara den som de biologiska föräldrarna annars erbjuder. Tillit och tillhörighet har möjlighet att utvecklas. Det som barnet inte kunde få i sin ursprungsfamilj får det i adoptivfamiljen.
Samtidigt kan förstås adoptivföräldrar aldrig ersätta de biologiska föräldrarna. Det finns information som är viktiga pusselbitar för den adopterade att få då sökandet efter en egen identitet blir aktuell. Att vara intresserad av sina rötter innebär inte att man vill ha tillbaka sin ursprungsfamilj. Oftast handlar det om en nyfikenhet och är en process i att forma sin identitet.
Det handlar inte om att ställa föräldrar mot varandra, utan får en helhetsbild av vilka föräldrarna är och utifrån det hitta bitar till sin egen identitet. Det kan ske genom att samla mycket information om de biologiska föräldrarna och erbjuda den adopterade det, det kan även ske genom öppna adoptioner där det under uppväxten finns en kontakt mellan den adopterade och ursprunget. Det viktigaste är att se vad som är bäst för det enskilda barnet!
I den nya handboken för handläggning av adoptioner från Socialstyrelsen står det mycket om internationella adoptioner, men där finns även ett kapitel om nationella adoptioner.
Jag hoppas att det ska ge tydliga signaler om att nationell adoption inte är en nödlösning, utan en möjlighet för ett barn att få en trygg och stabil uppväxt.
Men finns det familjer som vill och kan ta emot dessa barn? Det är ju så svårt att hitta familjehem och jourfamiljer Ja, jag är övertygad om det. Idag växer köerna för att få adoptera barn från andra länder. Det finns dessutom många som fått medgivande för adoption i sin kommun, men som inte accepteras i av något land pga t ex hög ålder eller medicinska problem eller funktionshinder. Gruppen ensamstående växer också. Och samkönade par som hoppades få bli föräldrar genom ändringen av partnerskapslagen har fått hoppas förgäves när det gäller internationella adoptioner. För dessa är nationella adoptioner enda möjlighet att kunna bli föräldrar efter det att de fått medgivande. För visst borde väl alla som godkänns för internationella adoptioner även vara aktuella vid nationell adoption?!
