Share This Post

Okategoriserade / Socialt arbete

Felet ligger alltid i organisationen!

Fördelen med att ägna några månader av sitt liv att studera vad socialsekreterare säger om varandra är att jag lärt mig några bra retoriska manövrar för att hantera det sociala livet i organisationerna. Jag ska härmed försöka förmedla ännu en skärva av denna sociala kompetens. Om föregående blogg var ett exempel på vad du absolut inte skall antyda för dina kollegor (att de inte arbetar ur ett helhetsperspektiv) kommer detta bidrag att erbjuda er ett lösningsalternativ till eventuellt kniviga sociala situationer.

Jag ska erkänna det direkt, jag är något av en drama queen. Åtminstone i bemärkelsen att jag gillar när det blir lite laddade känslor med olika åsikter. Det lockar liksom fram människors… om inte bättre så i alla fall intressantare sidor. Och jag hävdar fortfarande att det mest sevärda programmet på tv under de senaste 20 åren är den högoktaniga kvalitetsdokusåpan Paradise Hotel, möjligen följt av fredagsversionen av Big Brother när alla i huset fick fri sprit…

Jag vill inte låta påskina att de fokusgruppintervjuer som min avhandling delvis bygger på innehåller drama på samma nivå som ovan nämnda mediala kvalitetsprodukter (även om föregående blogg utgör ett undantag från denna huvudregel). Detta innebär dock inte att det fanns en del drama i det lilla formatet. Successivt kunde jag se att det byggdes upp spänningar i intervjurummet, missnöje spred sig i gruppen eller en känsla av att bli orättvist behandlad växer sig starkare. Hur gör man då när den dåliga stämningen i rummet sprider sig unken dagen-efter-andedräkt? Hur gör man för att bryta att begynnande negativa cirklar? Hur neutraliseras diskussionen så att man kan starta om på ny kula från en mer neutral position? Ja hur man gör detta i allmänhet vet jag lite om, men jag vet en hel del om hur man gjorde det i mina fokusgruppsintervjuer. För man gjorde nämligen samma manöver gång, på gång, på gång… Dessa minuter av växande spänning avslutades utan undantag med att någon i gruppen sa de förlösande orden: Men har inte det här med organisationen att göra också?, vilket följdes av igenkännande hummanden samt lättade och glada miner. Exakt vad det är som är så förlösande med detta påstående är jag inte helt på det klara med, men mönstret var mycket tydligt. Åtminstone ett skäl till att denna retoriska manöver fungerar så bra tror jag beror på att manövern både adresserar och avleder ansvar på en gång. Det är utpekande för att man kan säga att ansvaret för en viss fråga faktiskt hör hemma någonstans. Det hör hemma i organisationen. Och vi känner ju oss alltid lite lugnare när någon får stå till svars. Men samtidigt är det inte utpekande för vem är egentligen organisationen? Det är ju på något sätt alla och ingen samtidigt. I någon bemärkelse är det pseodoutpekande, det har formen av ett utpekande men ingen behöver känna sig utpekad. Så nästa gång det kör ihop sig, stämning är hätsk och laddad, obehagliga krav på ansvar ställs och kroppen ofrivilligt skruvar på sig. Ta då med lugn och samlad röst och hänvisa till organisationen, säg de magiska orden: Men har inte det här med organisationen att göra också?, så ska du se att det lugnar ner sig. Såvida du inte påtalat brister i din kollegas helhetsperspektiv, för då kan troligen inte ens organisationen rädda dig.

Andreas Liljegren

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar