Jan Josefssons journalistik upprör. I SvD den 21/4 kallas den socialpornografi. Det är hårda ord. Hans ställningstagande i Fallet Louise jämförs med när Uppdrag granskning berättade om hur Oskarshamns kommun omhändertog ett barn. Då var det tvärtom. Omhändertagandet kritiserades starkt. Det blir både för mycket myndighetsmakt och för lite, från tid till annan och från plats till plats. Inslagen visar hur svårt socialt arbete är, hur komplex problemetik det rör sig om och hur ofattbart utsatta en del människor är även i välfärdslandet Sverige.
Jag är glad över de reaktioner programmet väckte. Det hade varit mycket värre om Louise berättelse bemötts med en axelryckning och inslaget snabbt försvunnit från mediehimlen. Om allt återgått till det normala igen, som ofta blir fallet när underklassens levnadsvillkor någon enstaka gång kommer till ytan.
Finns det fler Louisefall i landet? Ja, det finns det. Kommunernas sociala enheter är ofta underbemannade, personalomsättningen hög och chefskapet svagt. Anmälningar blir liggande. Ekonomistyrning läggs ut ända till den enskilde tjänstemannen, som personligen ges ansvar för enhetens budget. Mantrat att hålla budgeten upprepas med entonig monotoni. Om kvalité och budget kommer i konflikt med varandra är det budgeten som skall ges företräde . Så lär ett näraliggande landsting ha uttryckt sig. Brister i organisation och kompetens finns också ofta med i bilden. Och framför allt; människor i marginalen har så svaga röster. De ringaktas och har liten eller ingen förankring i samhället. Inga starka organisationer företräder utsatta barns eller psykiskt sjukas intressen med kraft.
Senare års betoning av personligt ansvar och nedmonterandet av våra kollektiva skyldigheter bidrar även det till en ökad risk för den som har det svårt. Vi måste inse att människor ibland inte förmår ta ansvar. Orsakerna kan vara många. Att betona det personliga ansvaret leder ofta fel. Jag har svårt att se något samhällsområde som behöver ett solidariskt synsätt bättre än socialtjänsten. Och ändå skall vi som jobbar där bedömas individuellt och lönesättas differentierat. Den anda av tävling och konkurrens detta skapar är väsensfrämmande för det arbete vi har att utföra. Dessutom kanske chefen är mest intresserad av budgetens svarta eller röda siffror.
Personligt ansvar tycker Jan Josefsson skall utkrävas i detta fall. Vad är det för fel med det? Det är ju ett sådant synsätt som förordas när bättre ställda misshandlas. Ansvarsutkrävande är ju tidens lösen. Händelserna i Vetlanda kan liknas vid en lokal tsunami. Om, säger om, det är med dessa metoder som samhället skall byggas varför skall då inte chefstjänstemän och politiker avgå när brister uppenbaras i behandlingen av de sämst ställda? Länsstyrelsens kritik och lokala medias skriverier gjorde inget intryck på den lokala maktapparaten. Kanske behövs det journalister av Josefssons typ för att något skall hända.
Reaktionerna på detta program har varit överdrivna. Visst kunde såväl polis som psykiatri ha agerat mera kraftfullt. Och varför har ingen ondgjort sig över pappans situation. Han levde uppenbarligen i misär. Visst finns det kunskaper som inte förmedlats i programmet. Men, socialarbetare skall inte ge sig in i ett hopplöst försvar av ett så väldokumenterat misslyckande som detta är. Låt budbäraren vara och se istället till att utveckla engagemang, solidaritet och medkänsla i det sociala arbetet.
Dan Karlsson
socialarbetare i Arboga
