Vad ger mening i livet när man lever i ett av världens mest sekulariserade land, där religion och klassiska ideologier tappat mark? Antonovsky menade ju att upplevelsen av mening är grundläggande för vår förmåga att hantera svårigheter. Senare forskning har visat att han hade rätt och att upplevelsen av mening inte är något konstant utan något man kan arbeta med och utveckla.
Hur skapas mening idag i detta individualistiska samhälle? Och om forskning visar att existentiell hälsa har betydelse, vad får det för betydelse för oss som arbetar med socialt arbete?
Förra veckan var jag med på en arbetskonferens om existentiell hälsa. Många arbetade med socialt arbete i olika former och jag träffade några socionomer, men annars var professionerna spridda över många olika kunskapsfält. Forskare från flera olika discipliner berättade om hur existentiell hälsa påverkar förekomsten av suicid, stressrelaterad ohälsa, traumabearbetning, åldrande mm. Det betonas att en god existentiell hälsa kan ha sin grund i politiska ideologier, filosofi eller religion, men att många idag söker på egna vägar efter mening.
Socialt arbete handlar ju om sociala problem, men arbetssätten handlar ofta om att stärka det som fungerar, att hitta redskap för en positiv förändring och att tillföra stärkande resurser. Om existentiell hälsa är en avgörande resurs när livet krisar borde då det sociala arbetet ge utrymme för det? Finns det bra sätt att arbeta för att hjälpa människor att hitta mening som ger styrka att ta sig igenom svårigheter? Samtalas det redan idag om sådana frågor? Finns det metoder som kan utvärderas? Berätta gärna vad du tänker och vilka erfarenheter du har!
