Ett alldeles för långt blogginlägg om att känna sig själv, om ansvar och om mindre charmiga sidor hos oss själva

Är jag en sån som alltid lyssnar på andra, en riktigt dryg en eller klok som en bok?

Andra människor har bilder av oss och vi känner ibland att vi inte tillåts växa ifrån bilder som andra haft av oss. Förväntan finns att vi ska hålla oss till den roll vi haft eller fått. Vi är inte så flexibla helt enkelt. Men frågan är hur flexibla vi är med oss själva och med den bild vi har av oss själva.

En av de största prövningarna för självuppfattningen är att bli förälder. Tycker jag i alla fall. Jag som älskar barn, vill dem så innerligt väl och är en hyfsat klok och mogen människa borde ju bli en ganska hyfsad förälder. Då inser jag att jag inte är ens hälften så mogen som jag önskade, att jag i stress och jäkt inte alls är åldersadekvat med mina barn och att jag faller in i gnäll och höga röstlägen fast jag inte alls ville det. Det är ganska knäckande att se en sådan bild av sig själv. Fördelen med denna process är att jag inte är ensam. Varenda föräldratidning och öppen förskola och förskolehall fylls av samtal om otillräcklighet och nya lösningar. För vi kan ju inte ge upp med att det inte blir som vi tänkt oss. Vi får omorientera, hitta nya vägar, se till att marginaler finns och ibland också gå till rätta med oss själva och vårt sätt att vara. Som sagt, det är inte enkelt, men här är vi i gott sällskap och det är något som det ofta går att prata om. Nästa är värre.

Det är värre när vi inser att den där konflikten som uppstod, inte bara handlade om de andra, utan också om mig. När jag inser att det finns sidor hos mig som jag inte sett eller förstått. Och ännu värre, som andra sett och förstått och haft svårigheter av. Det är en sak med dåliga sidor som jag vet om och kunnat sluta fred med. Jag kan vara glömsk, ha städmani eller spindelfobi. Många sådana saker kan vi vara medvetna om och till och med skratta åt och driva med. Men det finns många andra sidor som vi inte alls vill skratta åt. Som inte alls har något charmigt över sig. Enklaste sättet att lösa det är att inte se efter. Inte kännas vid. Springa ifrån. Dölja. Vända allt mot andra som minsann inte är så bra de heller. Och egentligen är det ju precis så det är. Vi sitter alla i samma båt. Vi är inte alls alltid så där bra och mogna som vi vill. Men det är ingen lösning att vältra över allt på andra.
Det var lätt att säga!
Men det är så svårt att leva det.

Tidningarna är fulla av budskap om att vi duger, att vi är bra, att vi ska egoboosta, peppa, fylla i tacksamhetsdagböcker osv. Det är ju verkligen inget fel i det, men kanske skulle våra självkänslor må lite bättre om vi också fick chans att stanna upp inför avigsidorna? Om vi slapp gömma, springa och förströ oss för att slippa se? En anledning till tidningarnas rubriker handlar kanske också om vår benägenhet att hamna i helt andra diket, nämligen att helt fastna i alla våra fel och brister och helt tappa bort de andra sidor vi faktiskt också har.

Som sagt, det här är lätt att säga och mycket svårare att leva i. Det är obehagligt när det svajar till, man blir förvirrad och behöver nyorientera sig. Det lockande att lägga locket på och promenera vidare. Men då promenerar jag också från chansen att bli mer hel och förhoppningsvis också en ännu bättre person att vara på den här jorden med.

Jag tänker att jag har ett ansvar för att försöka vara en så bra Kristina som möjligt och att du har ansvar för att vara en så bra du som möjligt. Våra förutsättningar är olika, våra utmaningar är olika och de möjliga resultaten är olika. Men ansvaret är lika. Så tänker jag. Hur tänker du?

(Om någon dag kommer fortsättningen som handlar om vad det här betyder i arbetet i mötet med människor. Och sen om hur vi på samma sätt processar med våra yrkesroller.)