Share This Post

Okategoriserade

En tråd i väven – om Zelig och långa processer i forskningen

Det är riskfyllt att se tillbaka, för då kan man inse hur relativt kort ett arbetsliv ändå
är. Den som säger det är Stefan Morén, som denna gång håller i pennan. När jag för
många år sedan lämnade jobbet som socialarbetare i socialtjänsten för att utbilda mig
till forskare, så hade jag mycket vaga föreställningar om vad jag gav mig in på. Vad
innebär det att vara forskare egentligen? Efter snart 30 år i den s.k. akademin så vet jag
givetvis en hel del om detta och det gläder mig att kunna konstatera att forskningen
bl.a. präglas av ett visst mått av oförutsägbarhet och överraskande vändningar (vilket
ju socialarbetare är vana vid att hantera i sitt arbete). Det handlar också om långa
tidsperspektiv och att vara uthållig. En till synes enkel och avgänsad idé kan ligga i träda
i många år, för att plötsligt – när betingelserna är de rätta – slå rot och börja växa till sig.

Nittonhundranittiosex gav jag ut en bok som heter Att utvärdera socialt arbete. Det
var ett slags uppföljare till Förändringens gestalt, som kommit ut fyra år tidigare. I
utvärderingsboken finns ett stycke där jag beskriver vad jag uppfattar vara en Zelig-
problematik i socialt arbete (det är en högersida på mitten, om jag bemödar mig
att sträcka ut armen och öppna boken ser jag att det är på sidan 17). Zelig är ju den
rollfigur i Woody Allens film med samma namn, som så till den grad anpassar sig till
de varierande sammanhang som han för tillfället råkar befinna sig i att han till sist
förlorar sin egen identitet. Det var min erfarenhet, och är det tyvärr fortfarande, att
socialarbetare har en tendens att göra på samma sätt som Zelig: att låta sig smälta in
i den socialadministrativa regeltapet som man för tillfället råkar stå framför. Vad jag
menar är att socialarbetare gärna glömmer sin professionstillhörighet som socionomer,
och i stället tämligen ensidigt låter sig definieras och formas i sin yrkesidentitet av de
yrkesbeteckningar som de tillskrivs av de verksamheter där de för tillfället arbetar.
Man blir kurator eller behandlingsassistent eller socialsekreterare eller . . . ja, ibland
till och med handläggare. Det innebär att man riskerar identifiera sig med den enskilda
verksamhetens mål och regelsystem så till den grad att man blir tjänsteman snarare än
professionsutövare, att man handlägger ärenden snarare än att arbeta med människor.
Föga kunde jag ana att den här Zelig-tanken – en gång tillkommen som ett hugskott i
själva skrivprocessen – femton år senare skulle blomma ut och lägga grunden till ett
forskningsprojekt.

Vissa föraningar fanns dock. Av och till genom åren har problematiken funnits med
i de många diskussionerna mellan Björn och mig i samband med annan forskning,
detta att socialarbetare har en tendens att låta sig smälta samman med ”den sociala
förvaltningen” och reduceras i sin professionsroll. Mest har det emellertid varit ett
undertema som endast undantagsvis kommit upp till ytan.

Vad som sedan hände var att vi förra året, 2010 alltså, arbetade med att slutrapportera
ett relativt stort forskningsprojekt om specialiserade och integrerade organisationer i
socialt arbete (det som beskrivs i förra bloggen). Då hade också Marek kommit med i
bilden, och då får man vara beredd på en och annan tankeutmaning. I arbetet med en
av artiklarna sökte vi en teoretisk modell som kunde hjälpa oss att hantera en del av det empriska materialet. Björn kom då att tänka på en närmast klassisk artikel av de
amerikanska forskarna James Kouzes och Paul Mico, där de lanserar en domänteori för
organiseringen av människovårdande organisationer (se referens i slutet av bloggen).
Det kan nämnas att artikeln skrevs 1979, alltså för mer än 30 år sedan – här kan vi
alltså snacka om långa tidsperspektiv i forskningen. Jag understödde Björns propå: det
här är intressant tankegods! Marek invände dock tämligen omgående och menade att
modellen var sprungen ur amerikanska förhållanden och att den inte ”stämde” med hur
det Svenska välfärdssystemet är uppbyggt. Han hade givetvis rätt, modellen var i den
meningen inte användbar för vår empiri. Björn och jag backade och artikeln stoppades
tillbaka i någon pappershög i bokhyllan.

Här kunde historien ha slutat, men jag kunde inte släppa Kouzes & Micos modell –
den låg kvar i bakhuvudet och gnagde. Vad som lockade mig var att de talar om tre
domäner i människovårdande organisationer: politikens domän, ledningens domän och
servicedomänen. Begreppen är inte klockrena för svenska förhållanden, så långt hade
Marek rätt, men själva domänbegreppet fångade något principiellt viktigt. Björn och
jag började bolla: kan vi inte utveckla modellen så att den passar bättre? Visst! I denna
konstruktiva vändning fick vi Marek med oss. För att göra historien kort så landade vi
så småningom i en, utifrån Svenska förhållanden, utvecklad och uppdaterad Domänteori
för organisering av socialt arbete. Det ledde i sin tur till en ny forskningsfråga och
upptakten till ett forskningsprojekt. Och till min förvåning, i denna process dök den
femton år gamla Zelig-problematiken upp igen med full kraft. (Vi presenterade vår teori
och projektidén i ett paper vid en professionskonferens i Göteborg i september 2010, se
referens i slutet av bloggen).

Forskningsfrågan: Hur formas socialarbetares professionsutövning av politik, förvaltning
och brukare?

Det beräknas att ca. 80% av socionomerna är anställda i politiskt styrda organisationer.
Det gäller t.ex. socialtjänst, landsting, skolor och arbetsförmedling, men exemplen
kan göras många fler. Sådana offentliga organisationer för socialt arbete består av
tre inbördes sammanflätade domäner med olika uppgifter: politik, förvaltning och
professionsutövning. Till detta kan läggas att klienter (eller brukare) ges en stark
ställning när det gäller att påverka insatsernas innehåll och utformning. Det innebär
att socialarbetares insatser för utsatta människor formas inte enbart av de egna
professionella övervägandena, utan även av korstrycket mellan politisk styrning,
förvaltningens formkrav och brukarnas önskemål och preferenser. Detta område är
mycket lite beforskat.

Utifrån det här perspektivet kan man göra en jämförelse mellan två av de stora
organisatoriska arenorna för socialt arbete: Socialtjänsten och Hälso- och sjukvården.
Socialarbetare inom socialtjänsten styrs i huvudsak av chefer inom förvaltningens
domän. Vissa enhetschefer kan möjligtvis räknas ligga i professionens domän, men de
är i sin tur styrda av chefer inom förvaltningens domän. Socialarbetare inom Hälso-
och sjukvård (och det gäller även inom skolans område) styrs visserligen av chefer
inom professionens domän – men inte inom den egna domänen! Socialarbetare inom
Hälso- och sjukvården är i regel klinikanslutna och cheferna finns inom den medicinska
professionen, oftast läkare eller sjuksköterksor. Socialarbetare i skolan styrs på motsvarande sätt av chefer inom pedagogikens professionsdomän, oftast studierektorer.

Det är alltså ytterst ovanligt att socionomer har chefer inom den egna
professionsdomänen. Vem har hört talas om översocionomer eller chefssocionomer (på
samma sätt som överläkare eller chefsläkare)? Det vore väl naturligt med den typen
av tjänster inom åtminstone de stora arenorna för socialt arbete. Ta socialtjänsten
som exempel. Inom denna typ av organisation är det i dag väldigt tydligt vem som är
chef på olika nivåer i förvaltningens domän, vem som alltså ansvarar för de aspekter
i verksamheten som rör myndighetsutövning och formkrav – men vem är egentligen
chef inom professionens domän och därmed ansvarig för det sociala arbetet? Den
frågan skulle behöva ställas inom t.ex. Individ- och familjeomsorgen (IFO): Vem är
egentligen chef för det sociala arbetet? Så länge som professionens domän fortsätter
vara sammansmält med förvaltningens domän – och därmed osynliggjord – kommer
dock denna fråga inte att uppstå.

Av detta förhållande är Zelig-problematiken en naturlig konsekvens, först femton år
senare har jag via utvecklingen av domänteorin fått en fördjupad teoretisk insikt i denna
fråga. Det har ju också lett till ett nytt forskningsprojekt, och under våren 2011 kommer
vi att genomföra en pilotstudie i samarbete med socialarbetare vid Socialtjänsten i
Skellefteå samt socialarbetare vid Norrlands Universitetssjukhus samt primärvården.
När det gäller frågan om hur socialarbetares professionsutövning formas av politik,
förvaltning och brukare hoppas vi alltså kunna återkomma längre fram i tiden.

Björn, Stefan & Marek

Referenser
Kouzes, J.M. & Mico, P.R. (1979). Domain Theory: An Introduction to Organizational
Behaviour in Human Service Organizations. The Journal of Applied Behavioural Science,
15:449-469.

Morén, S., Blom, B. & Perlinski, M. (2010) Domänteori för organisering av socialt arbete.
Paper presenterat vid konferensen Den reglera(n)de professionen – professioner och
politik, Svenska nätverket för professionsforskning, Göteborg 30/9 – 1/10 2010.

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar