Hej! Mitt namn är Magdalena Damberg. Jag är doktorand i Socialt arbete och adjunkt inom socionomprogrammet vid Linnéuniversitetet. Våren 2010 blev jag färdig med
min licentiatavhandling Kompetensfrågans lokala konkretisering en studie om
kompetensperspektivets betydelse för äldreomsorgens innehåll. Diskussioner om vad
man behöver kunna och på vilket sätt man ska göra vad inom äldreomsorgen intresserar
mig fortfarande och jag går nu vidare med ett material där omsorgsmottagarna inom
äldreomsorgen står i fokus.
I mitt första inlägg har jag dock valt att diskutera forskarutbildningen inom ämnet Socialt
arbete och doktorandsituationen. Hösten 2010 genomförde jag, Mathias Elmersjö och Stig
Linde en enkätundersökning där vi intresserade oss för doktorandernas situation i socialt
arbete och deras uppfattning av den nationella forskarskolan i socialt arbete (RSSW). Det
resulterade i ett intressant material och jag önskar kort sammanfatta vissa delar för diskussion.
Doktorandgruppen och framtiden
Av de 114 doktorander som under studiens genomförande var aktiva på forskarutbildningen
svarade 88 stycken på enkäten. Av dessa är 84 % kvinnor och 16 % män, merparten är
i åldern 30-39 år. Ett resultat som förvånade mig är att hela 42 % tänker sig en karriär
utanför akademin (ex. FoU, utredningsarbete, praktiskt socialt arbete, psykoterapeut).
Andra studier (som Schougs På trappans första steg. Doktoranders och nydisputerade
forskares erfarenheter av akademin 2004) har visat att det inte är alla doktorander som vill
vara kvar inom akademin, men jag hade inte väntat mig en sådan förhållandevis hög siffra.
Det skulle vara intressant att få reda på mer om hur dessa doktorander resonerar kring sin
forskarutbildning. Har det hänt något under utbildningen som gjort att man ändrat sig, eller
har man från början betraktat det som en förberedelse för något annat? Det är möjligt att man
upplever sig behöva mer utbildning och mer förberedelse för att kunna utföra praktiskt socialt
arbete eller för att bli en god terapeut. Samtidigt signalerar för mig exemplen på alternativa
karriärer just alternativ. I vilket fall förlorar akademin den kompetens och personal som den
satsat resurser på att utbilda.
Doktorandgruppen om forskarutbildningen
I enkätstudien angav doktorander upplevelsen av brist på struktur, bristande handledning och
otydliga krav som det som haft mest negativ inverkan på deras utbildning. Även i Schoughs
studie (2004) framkom doktoranders kritik mot forskarutbildningens oklara struktur och att
det tar mycket energi att få koll på vilka krav som gäller. Och det kanske är så att dagens
doktorander, i högre grad, betraktar sin forskarutbildning som en yrkesutbildning (istället för en personlig utveckling)[1]. Om man tänker sig att man går en yrkesutbildning är det
naturligt att förvänta sig en tät kontakt med handledaren, tydligt fokus på introduktion både
att introduceras till forskarutbildningen och aktuell institution med institutionsarbete och i
allmänhet en tydlig struktur med tydliga krav och förväntningar.
Det är även möjligt att dagens seniora forskare och professorer har en delvis motsatt idé och
menar att forskarutbildningen ska kännetecknas av en självständig personlig utveckling. Att
lämna doktoranderna vind för våg blir krasst uttryckt ett led i socialiseringsprocessen. Det
blir heller inte lika angeläget att möta upp doktorandens önskan om en tydligare struktur
eftersom de strategier som doktoranderna tvingas utveckla för att klara sig i den akademiska
världen stärker deras självkänsla och identitetsskapande (enligt denna andra hållning).
För en nationell forskarskola och enskilda lärosätens del blir det en central fråga huruvida
önskemål om tydligare struktur, krav och riktlinjer skall tillgodoses eller betraktas som ett
kvitto på att allt är som det ska
[1] Forskarutbildningen kan betraktas som en process där doktorander skall socialiseras till forskare, antingen
genom en personlig utveckling eller genom en yrkesutbildning . Andra benämningar är humanistiskt –
hermeneutiskt respektive naturvetenskapligt – positivistiskt ideal, lärlingsmodellen och yrkesmodellen, tyska
respektive amerikanska universitetstraditioner (Schoug 2004:64).
