Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning. Riksrevisionen skriver att kostnaden för psykisk ohälsa i Sverige är ungefär 70 miljarder kronor om året och psykiska diagnoser står för ca 40 % av alla sjukskrivningar som ersätts av Försäkringskassan. Ännu finns inga tecken som pekar på annat än att denna ohälsoutveckling fortsätter.
Går vi tillbaka i vårt lands historia drabbades vi av farsoter som digerdöden och pesten. När det nu, med all kunskap som finns idag, breder ut sig en epidemi av ohälsa som inte orsakas av bakterier eller virus, tycks det vara svårt att hitta smittkällan. Eller kan det vara så att man känner till varför man råkar ut för smitta som leder till utbrändhet/utmattningssyndrom utan att tillämpa en behandling som får de drabbade att tillfriskna?
Något som är märkligt är att människan, som den mest intelligenta varelsen på den här planeten, använder sin intelligens till att utforma och driva på prestationskrav som ingen är biologiskt skapt för att klara av. Det har blivit till något av en etablerad norm att driva på en vardagstillvaro som mer och mer formas till att bli allt mer krävande och påfrestande. En nivå på tempo i vardagen som skapar allt fler ”bristtidsmänniskor”. Skrämmande nog har allt för många blivit hemmablinda i detta skeende, i stället för att anstränga sig att kliva ut från denna ”utvecklingsbubbla” och se det i ett distanserat större perspektiv.
Med tanke på att förhållandevis många av de som råkar ut för psykisk ohälsa är yrkesarbetande, så uppkommer frågan: Kan det vara så att den nivå på arbetsuppgifter som en arbetsgivare sätter upp för en befattning har ett sådant innehåll, som om de ska utföras till fullo, är en smittkälla till psykisk ohälsa?
Just detta har blivit allt för vanligt, att arbetsbelastningen i en befattning läggs på en sådan nivå att den som ska utföra det behöver utnyttja sin kapacitet maximalt. Något som utsätter den som går in för att helt uppfylla den nivån på prestationskrav för lika stort slitage, som det blir på en bil att kontinuerligt köras med gasen i botten. Det är förbjudet att köra bil i fri fart därför att det medför risker för olyckor. Både olyckor och slitage ökar risken för att skador snabbare uppkommer.
Väljer man i stället att fördela arbetsmängden så att det medför optimalt kapacitetsutnyttjande resulterar det i stället i att det blir mer lönsamt för alla parter och att inte få medarbetare som känner att de måste vara ”sjuknärvarande” på arbetet.
I sin drivkraft är varje arbetsgivare, offentlig som privat, starkt besjälad av att få sin verksamhet så lönsam som möjligt. I sin fartblindhet att upprätthålla detta mål är det lätt hänt att falla för frestelsen att göra ett både grundläggande och av tradition inrotat fel, nämligen att se den företagsekonomiska hälsoutvecklingen felaktigt kortsiktigt som en kostnad i stället för långsiktigt som en investering.
Används uttryck som ”stresstålig” och ”att kunna ha många bollar i luften” visar det i praktiken på att det är en verksamhet som vill utnyttja sina medarbetare ohälsosamt maximalt i stället för hälsosamt optimalt. Ansvariga för arbetsplatser med dessa rutiner har sannolikt inte insikt om vare sig verksamhetens eller medarbetarnas bästa. Med tanke på hur trenden ser ut så borde det införas en certifiering som visar att arbetsgivaren har en företagsekonomisk hälsoutveckling i verksamheten som inte skapar grogrund för psykisk ohälsa.
Personer som blivit sjuka av utmattning är symtomen. Att de drabbade personerna rehabiliteras till ett tillfrisknande är i realiteten att behandla symtomen. För att få en definitiv minskning av antalet, som inte orkar med sin vardagssituation, kan man inte fortsätta att bara behandla symtomen. Det som behövs är att bota orsaken till att symtomen uppkommer, för att få en permanent minskning till stånd.
Det tas fram vaccin mot allt fler epidemier. Börjar det inte vara dags att ta fram ett mot psykisk ohälsa?
Text: Allan Levin
Foto: Stefan Ek
