Anders Arnsvik skriver i en debattartikel i Sociala nätet att en fokus-förskjutning har skett inom missbruks- och beroendevården och att den innebär att klienterna ska erbjudas evidensbaserade metoder. Jag håller med Arnsvik om att det har blivit ett starkt fokus på evidensbaserade metoder de senaste åren, men anser att det snarare handlar om att utveckla en evidensbaserad praktik.
De evidensbaserade metoder som sammanställts i Socialstyrelsens nationella riktlinjer är metoder som i effektutvärderingar har genomsnittligt bättre effekt än andra metoder.
Men inte för alla. Det betyder att man i varje enskilt fall måste kartlägga en individs problem som grund för beslut om vilka insatser som ska vidtas och att det krävs att praktikerna väger samman bästa möjliga evidens med brukarens erfarenhet och önskemål.
När SKL 2008 träffade en överenskommelse med regeringen om att bygga upp ett kvalificerat stöd för kommuner och landsting för implementering av de nationella riktlinjer och annan aktuell kunskap tog jag initiativ till att bjuda in brukarorganisationer till en hearing för att skaffa mig en uppfattning om vad de ansåg var det allra viktigaste för att lyckas komma ifrån sitt missbruk. De lyfte fram bemötandet som det allra viktigaste, andra faktorer som de förde fram var att stödinsatser skulle vara lättillgängliga. De tyckte inte heller att insatserna skulle avgränsas till behandling av missbruket utan att hela deras situation skulle beaktas, alltså bl. a även bostad. Eftersom psykosociala metoder endast förklarar 10-15 % av resultatet och bemötandet ca 30 % så är det ju angeläget att reflektera över hela förloppet och börja med tillgänglighet och bemötande och inte avgränsa insatserna till de evidensbaserade metoderna.
Allt förändringsarbete lokalt måste utgå ifrån att det finns behov av förändring. Som grund för att utveckla missbruks- och beroendevården lokalt bör alltså arbetet inledas med att cheferna tar initiativ till att man reflekterar över vad man gör och inte gör i relation till brukarnas behov, riktlinjerna och annan aktuell kunskap. På basis av det slår man fast sina förbättrings-områden, cheferna ställer sen krav på förändring och tar initiativ till att utveckla en plan för genomförande av de förbättringar man kommit fram till. Därefter handlar det om att följa upp om den genomförda förändringen faktiskt lett till förbättring för brukaren. I planen kan kompetensutveckling ingå för att lyckas utveckla arbetet.
Jag håller med Anders Arnsvik om att förutsättningarna för att utveckla och tillämpa aktuella kunskaper inom missbruks- och beroendevården borde utvecklas. Chefer och politiker har en nyckelroll. Det är de som ger förutsättningar för reflektion, sektorsövergripande planering, samarbete och förändringsarbete. Men kommunerna och landstingen behöver också förändringsstöd och det kan utvecklas på regional nivå i dialog med nationella aktörer.
Gunborg Brännström, projektchef Kunskap till praktik, SKL
