Hur tillvaratas barnperspektivet när barn far illa? En brevväxling med minister Maria Larsson

Jag brevväxlar emellanåt med Maria, ja Maria Larsson som Ni vet, kvinnan som utger sig för att vara talesperson för de allra svagaste i samhället. Det är egentligen inte Maria själv som svarar på mina brev utan en annan person som har som uppgift att vara brevbesvarare åt äldre och barnministern. Den första kontakten var utifrån de nya lagförslagen som bland annat skulle förbättra kvaliteten på familjehemsvården genom att ge det placerade barnet en ”egen socialsekreterare”. Jag mailade kort Maria för att berätta att de placerade barnen inom socialtjänsten inte skulle vara hjälpta av egen socialsekreterare. Bekymret är att dessa barn får en alldeles ”egen socialsekreterare” varje år, ibland oftare. Personalomsättningen på socialkontoren gör att det kan ifrågasättas hur många socialsekreterare ett barn egentligen ska behöva träffa och hur ”egna” de kan kännas när man som barn fått träffa 5-6 socialsekreterare på 3 år. Maria svarade kort att det inte var regeringens sak att tillhandahålla en god arbetsmiljö till socialsekreterare utan kommunens och att lagförslagen syftade till att stärka barnets ställning. Jag tycker att det är bra att regeringen vill lyfta fram barnrättsperspektivet och vara röst åt de svaga även om det sker på bekostnad av en redan tidigare bekymmersam arbetsmiljö för socialsekreterare. Det var först när jag av en tillfällighet läste om projektet ”Qrut” på SKL:s hemsida som jag återigen kontaktade barnministern.

Projektet ”Qrut” som regeringen via Allmänna arvsfonden stöder syftar till att förhindra socialtjänstens omhändertagande av barn. Kvinnor med ett tidigare missbruk bakom sig ska utifrån ett brukarperspektiv kunna erbjuda hjälp och stöd till kvinnor i missbruk vars barn löper risk att omhändertas av socialtjänsten. De ska fungera som stöd i föräldrarollen och hitta former för att skapa ett gott umgänge mellan mammor och barn som redan omhändertagits.

”Varje år är ungefär 26 000 barn omhändertagna av landets socialtjänst – årligen omhändertas 11 000–12 000 nya. Så har det sett ut sedan 1994. Svensk forskning visar att barn som omhändertas mår mycket dåligt och att det är själva omhändertagandet i sig som
skadar, inte barnens bakgrund”.

Det som presenteras på SKL:s hemsida är ett tydligt föräldraperspektiv utifrån brukarorganisation, vilket är OK om det är det som ska förmedlas. Vid kontakt med Allmänna arvsfonden uppger dock ansvarig handläggare att det är ett projekt inom området barn och unga, barnorienterat. Projektet riktar sig till barn och deras brukarmedverkan på sikt ska de gynnas av projektet på så vis att de inte ska behöva flytta till en ny familj, alltså omhändertas. I projektplanen klargörs att det är socialtjänsten som skadar barnen vid ett eventuellt omhändertagande, och inte de brister i hemmiljön som föranleder ett omhändertagande. Min fråga till barnministern blir ju given, hur menade du nu Maria?

Barnministern har ju tidigare tagit parti för de utsatta barnen för att deras rättigheter och skydd ska hamna i fokus. Staten ska alltså, utifrån Qrut projektet, med hjälp av kvinnor som fått sina barn omhändertagna förhindra att andra kvinnor får sina barn placerade, utifrån en missbruksproblematik i hemmiljön. Jag bad Maria om hjälp att förstå, var är barnets rättigheter och hur blir det ett fokus på barnen?

Att med statliga medel, 1, 5 miljoner kronor, finansiera ett projekt med en brist på barnrättsperspektiv bör och kan ifrågasättas av alla de socialsekreterare som arbetar för att kunna ge dessa barn stöd och skydd. Att dessutom, utan källhänvisning, kunna dra slutsatser om att det är socialtjänstens arbete som skadar barnen och inte de omsorgsbrister som de utsatts för känns både oacceptabelt och följaktligen respektlös. Det är alltså regeringens uppfattning att Vi, Jag och mina kollegor, skadar barnen Vi är satta att skydda?

Det blev än mer problematiskt när vare sig Allmänna arvsfonden eller SKL vill eller kan förklara hur barnperspektivet blir framträdande i projektet. Allmänna arvsfonden hänvisade till Barnministern och ”den svenska forskningen” som hänvisades till gick att läsa i Svenska Dagbladet samma dag. Vid följdfrågor innebar det att det fanns förslag på att familjehemsföräldrar nu ska lämna registerutdrag innan de godkändes. I och med den artikeln var det tydligen klarlagt att det var socialtjänstens omhändertagande i sig som skadade barnen. Det är också enbart projekt som kan finansiera sig själva som får miljonbelopp av Allmänna arvsfonden. Projektet Qrut ska därför, utifrån sitt brukarperspektiv, sälja sina tjänster till socialtjänsten när det finns risk för att en kvinna ska få sina barn omhändertagna. Det är tydligen bara en socialsekreterare som funderar över det realistiska i en sådan plan, vare sig SKL eller Allmänna Arvsonden ser några bekymmer.

Det behöver nog finnas någon slags konsensus kring begreppet brukarperspektiv och brukarmedverkan. Finns det tillfällen och situationer när ett professionellt förhållningssätt och ett rättighetsperspektiv ska vara mer framträdande? En brukare får vara klient och inte den som förväntas leverera lösningar i ohållbara situationer. Det är nämligen en ohållbar situation när ett barn omhändertas vilket även en domstol beslutat om, då det är i en rättssal som beslutet fattas. Om brukarmedverkan väger tyngre än rättssäkerheten behöver utbildningssystemet göras om och behörigheten till socialhögskolan ses över. I dag präglas det sociala arbetet av ett krav på evidens och insatser som ger effekt. Ska brukarna själva kunna leverera utredningar och bedömningar behöver det sociala arbetet en annan prägling.

Barn och Äldreministern ger ändå bort 1, 5 miljoner kronor till kvinnor som ska förhindra att socialsekreterare följer den lag regeringen har stiftat. Det känns inte bara märkligt utan även mycket inkonsekvent. Jag förväntade mig att barnministern som ansvarig, på regeringsnivå, skulle förklara för mig så att Jag förstår mitt framtida uppdrag.

Maria svarade kort och tackade för mitt brev. Hon lät mig också få veta att Arvsfonden följer samtliga av sina projekt kontinuerligt och om det framkommer att gällande regler eller kriterier inte beaktas får detta konsekvenser. Vad gäller statsrådet Larssons syn på barnrättsperspektivet betonas att Maria oförtruten framhåller vikten av att se till barnets bästa, lyssna till deras berättelser och ta deras önskemål på allvar. De senaste årens många lagändringar, utredningar och regeringsuppdrag, är tydliga exempel på utslag denna grundvärdering fått i praktiken. Avslutningsvis betonas att de socialsekreterare som arbetar med utsatta barn många gånger utför ett lika delar heroiskt som tufft arbete. De har statsrådets fulla respekt.

Att förstå utifrån ministerns svar är alltså att jag inte förstått innebörden av ett barnrättsperspektiv och inte heller vikten av brukarmedverkan. Det kan vara så att det numer är barnen som ska svara på om de behöver bo i en annan familj och inte barnperspektivet som ska vara utslagsgivande? Jag kan inte påstå att jag längre förstår socialtjänstens uppdrag eller det sociala arbetets utveckling. Jag må ha statsrådets fulla respekt för det arbete som jag utför men känner mig likväl ifrågasatt utifrån den profession och den rättssäkerhet jag tidigare uppfattat varit tyngden i inom den myndighet som socialtjänsten utgör. Statsrådet får fortsätta lämna lagsförslag för att stärka barns rättigheter juridiskt, i praktiken överger socialsekreterarna det svåraste arbete som någon kan ha.

Mari Humaloja
Socialsekreterare