Leo är 8 månader
Hans mamma är 35 år. Hon har ett psykiskt funktionshinder och man vet inte vem som är pappa till barnet. Leo är själv sen i utvecklingen, men det är för tidigt att göra en fullständig bedömning av hans hälsa.
Maja är 3 år
Föräldrarna dör i en trafikolycka. Det finns nästan inga släktingar i det sociala nätverket.
Klara är 7 månader
Mamman och pappan är inte gifta de kommer från familjer som är katoliker och djupt troende. Graviditeten var inget de planerade och de ville inte göra abort utan bestämde tidigt att de ville lämna barnet för adoption.
Tre barn med tre olika bakgrunder.
Det gemensamma är att alla nyss fått adoptivfamilj i Sverige.
De fick det för att de var födda i Sydafrika, Ryssland och Colombia.
Men visst är det så att om samma barn varit födda i Uppsala, Karlstad och Eslöv så skulle de med stor sannolikhet placeras i familjehem istället för att få en adoptivfamilj.
Kanske flyttas de en eller flera gånger under uppväxten, kanske får de bo kvar där tills de är myndiga och placeringen upphör. Men även en bra placering i ett familjehem upphör och vad händer då?
Gunvor Andersson gjorde en forskningsstudie för några år sedan. I en artikel i tidningen Familjehemmet 2/2004 är rubriken Barn som omhändertas klarar sig bättre än väntat.
Vad innebär det?
– Av de 26 unga vuxna som intervjuades mådde 10 bra och hade ett gott liv. De har bostad, arbetar eller studerar, har inga psykiska problem eller problem med missbruk.
– 9 mår så där, De har bostad och klarar sin försörjning, men lider psykiskt av det de varit med om. De är sjukskrivna eller arbetslösa under perioder.
– 7 klarar sig dålig och hamnade i missbruk och kriminalitet.
Gunvor Andersson konstaterar att en skyddsfaktor är att växa up i samma familjehem och alla de som klarat sig bra har växt upp i familjehem och har fått fosterfamiljen som familj för livet.
Bo Vinnerljung gjorde också en studie några år senare där man följde upp 20 000 personer som varit familjehemsplacerade under uppväxten.
Större risk för suicid, fler tonårsgraviditeter, högra grad av psykisk ohälsa var några av resultaten som han redovisades.
Gruppen jämfördes även med drygt 12 000 internationellt adopterade. De adopterade klarade sig bättre än dem som placerats i familjehem.
Trots detta blev det stora svarat rubriker i pressen när rapporten, där Vinnerljung var en av tre forskare, presenterade resultat som visade att adopterade var överrepresenterade då det gäller institutionsvård, missbruk, suicid och suicidförsök
Då jämförde man med personer som var födda i Sverige och växt upp med sina biologiska föräldrar.
Hur kan man värdera resultaten så olika trots att det i många fall är barn med liknade bakgrund? Är adoption en nödlösning som bara tas till för att rädda barn i tredje världen? De får det ju trots allt bättre här i Sverige.
För några veckor sedan fattade Stockholm stad beslut om att arbeta mer aktivt för att ge svenska barn möjlighet till adoptivfamilj för barn som annars långtidsplaceras i familjehem.
Många omhändertagna barn lever i permanent osäkerhet om sin framtid. Det handlar om barn som är mer eller mindre uppvuxna i familjehem, där det är uppenbart att de biologiska föräldrarna inte kan ta sitt föräldraansvar. För Stockholm handlar det om cirka 50-talet barn per år som skulle kunna vara tänkbara för adoption, säger Ulf Kristersson. (SvD den 23 nov -09).
Jag hoppas att andra kommuner vill och vägar följa efter Stockholm och ge fler svenska barn chansen att få en ny mamma och pappa för barn i Sverige ska ha samma rättigheter som barn i Sydafrika, Ryssland och Colombia.
