Hej!
Denna gång tänkte jag lyfta en metodologisk reflektion som finns med i
licentiatavhandlingens metodkapitel och som handlar om att undgå självklarheter. Jag
avslutar med att vidareutveckla reflektionen och tar upp obehaget i att ställa de grundläggande
frågor som jag upplevde krävdes för att komma förbi självklarheterna.
Att undgå självklarheter
Vi lever med många självklarheter om världen i stort och om livet i det lilla. Det är inte
helt lätt att ta ett steg tillbaka och betrakta sin omgivning utan dessa och ännu svårare att se
vilka självklarheter man själv lever med. I forskningen är det dock en värdefull förmåga.
Ett konkret exempel på hur jag har problematiserat det i mitt forskningsarbete är att jag har
försökt komma ifrån språkliga självklarheter. På en del ställen i min licentiatavhandling
skriver jag om honnörsord (exempelvis självbestämmande) som florerar runt i det sociala
arbetets praktik. Sådana ord förekom även i mina informanters beskrivningar. För att komma
ifrån de här självklarheterna ställde jag grundläggande frågor som: Varför är det viktigt att
inte hjälpa omsorgsmottagarna för mycket? Eller: Varför behövs sociala aktiviteter inom
äldreomsorgen? Det kändes som om jag ställde övertydliga frågor men det resulterade i mer
grundläggande förklaringar.
Begreppet och honnörsordet delaktighet är ett exempel där jag genom att frångå vad som
förmedlades vara den självklara definitionen fick reda på vad det enligt informanterna fick
för betydelse i praktiken. Det var vid en observation vid ett arbetsmöte med enhetschefer och
förvaltningsledning då kommunens värdegrund diskuterades som jag uppmärksammade att
deltagarna pratade övergripande och inte landande i en konkret beskrivning. Jag bad dem då
att definiera delaktighet. En enhetschef svarade: Det vet vi väl alla vad det begreppet står
för. Det handlar ju om sunt förnuft.. Här fick jag en förståelse om hur utbredd myten om
det sunda förnuftet är och hur kraftfullt den kan stänga en diskussion genom att göra andra
osäkra. Det här sporrade mig att i den fortsatta undersökningen be deltagarna konkretisera
begrepp som exempelvis delaktighet. Det var också på det sättet som jag kom att förstå
att delaktighet i den egna omsorgen, i praktiken kom att handla om deltagande i den egna
omsorgen.
Obehaget
Vad jag skulle vilja tillägga och diskutera vidare är det obehag jag kände inför att ställa
grundläggande frågor till studiens omsorgsgivare och enhetschefer. Utifrån min egen
arbetserfarenhet som undersköterska inom äldreomsorgen och utifrån den kontext vi befann
oss i mitt i omsorgens praktik kändes det ibland barnsligt, ibland provocerande att ställa
dessa frågor. Jag förstod också på mina informanter att det var ovanliga frågor. Jag märkte det
på deras sätt att titta på mig och hur de svarade: att det är något naturligt, självklart eller
att det handlar om sunt förnuft. Ibland blev de övertydliga och ansträngde sig att möta mina
grundläggande frågor på ett grundläggande sätt.
Jag förstår alla deras olika sätt att respondera mig. Omsorg är inte bara en praktik,
vetenskapligt ämne eller något som finns i en begränsad del av vårt samhälle. Omsorg är
något vi förhoppningsvis omges av och ger andra mer eller mindre under hela våra liv på
olika sätt. Omsorg går heller inte att avgränsa till tid och rum. Det finns i enskilda handlingar
men också i oss – i vårt sätt att förhålla sig till andra och i vår förmåga att vara lyhörd inför
andras behov och önskningar. Utifrån det senare är det förståeligt att mina grundläggande
frågor ibland upplevdes märkliga och möttes med viss förvåning. Är inte omsorg något vi alla
ska ha en slags grundläggande kunskap om? Möjligen var det min roll som forskare/teoretiker
som gjorde att det ändå fanns ett tålamod och förståelse för mina frågor hos mina informanter :).
