Share This Post

Okategoriserade / Socialt arbete

Att arbeta i privat vård

I dag tänkte jag ta upp ämnet om att arbeta inom privat missbruksvård och varför jag väljer att arbeta inom den sektorn. Det är ett aktuellt ämne eftersom det finns diskussioner som går ut på att man driver privat vård med syfte att göra en massa vinster.

Min egen erfarenhet i livet börjar med att mamma åker in och ut inom psykiatrin utan att jag kunde se någon förbättring. Som missbrukare var hon fenomenal på att manipulera läkare och annan vårdpersonal. Jag blev själv aktuell i samtal och sedan vidare med andra myndigheter när mitt eget missbruk tog fart. Jag kan inte minnas att någonting gjorde något bättre. Det var först när jag kom in i behandling på ett privat behandlingshem som jag upplevde att något började hända. Visserligen tog det ett par behandlingar och ganska lång tid innan jag verkligen började hitta rätt, men där fanns ett engagemang som gjorde att jag inte gav upp. Sedan började jag utbilda mig och jobbade på lite olika ställen med missbruksvård, både offentligt och privat. Det fanns för och nackdelar på alla ställen.

1997 fick jag möjlighet att tillsammans med kolleger starta Resurs Rehabilitering. Det fanns inte i min föreställning att vi skulle tjäna en massa pengar. Min drivkraft låg i att få skapa en behandlingsform som jag verkligen trodde på av hela mitt hjärta. Tanken var att gå ifrån den då så fyrkantiga Minnesotamodellen och börja arbeta med hela människan. Min egen historia var att 12-stegsprogrammet inte hade räckt utan jag var tvungen att söka mig vidare till andra terapiformen för att hitta ett bra mående i drogfriheten. Så jag trodde att det ultimata måste vara att redan under behandlingstiden ta itu med saker som ångest, depression, låg självkänsla, skamproblematik o.s.v. om det nu kvarstod problem när drogen var borta. Då fanns, mig veterligen, ingen inom den offentliga vården som var beredd att arbeta med både missbruk och personlighetsstörningar samtidigt utan istället var man mer intresserad av att skicka personer vidare mellan psykiatri och kommunen. Enda alternativet att få till stånd en sådan behandlingsform var att starta den i privat ägo.

Under de 10 åren vi drev Resurs Rehabilitering har jag för mig att vi genomsnitt gjorde en vinst på 4 %, alltså inte mycket mer än inflationen, men det var fantastiska år. Vi arbetade stenhårt för varje patient som skrevs in och funderade ständigt på hur vi kunde bli ännu bättre. Det blir en fantastisk anda i personalgruppen när alla vet, från städ till psykologer, att vi ständigt måste visa resultat för att ha ett existensberättigande, när alla vet att vi måste samarbeta runt patienten för att han eller hon ska få bästa tänkbara vård. Det är just detta som gör att jag trivs så oerhört bra att arbeta inom den privata vården. Då känns det så trist att veta att någonstans mellan 60 och 70 % av all missbruksvård sker i den privata ägo men det är mycket sällan den kompetensen efterfrågas i de offentliga samtalen.

Med detta vill jag inte säga att all privat vård är bra och visst finns det mycket kompetent och engagerad personal i den offentliga vården. Vad jag mer är ute efter är samarbete och erfarenhetsutbyte mellan alla huvudmän med målsättning att missbrukare ska få bästa tänkbara vård. För mycket energi har genom åren gått till maktkamper och prestige och priset får betalas av de utslagna.

Christel Blondin

Share This Post

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Skip to toolbar