Utgångspunkten för den här artikeln är socialtjänstens Individ- och familjeomsorg (IFO), som från första parkett åser de förändringar som samhället genomgår. Grovt sett utgörs arbetet inom en IFO-organisation av att utreda människors behov av stöd och hjälp samt bedöma utformningen av de insatser som behövs. IFO är dessutom samordnaren och spindeln i nätet gentemot andra myndigheter.
Idén med IFO är att den ska vara det yttersta skyddsnätet för människor i välfärdssamhället. I någon mening fyller den sannolikt den funktionen om än att det blivit finmaskigt. En central fråga är dock om det finns vägar ut ur detta system, eller om människor fastnar och blir kvar?
Kommunernas socialbidragskostnader har ökat under 2000-talet. Trösklarna till den reguljära arbetsmarknaden har successivt höjts under de senaste 20 åren samtidigt som arbetsmarknaden som helhet har krympt. Detta i sin tur har lett till att kommunerna under de senaste 20 åren tvingats bygga upp en egen arbetsmarknad för personer som av olika skäl inte kommer in på den reguljära arbetsmarknaden. Avsikten med kommunernas arbetsmarknadsverksamheter var en gång att dessa skulle fungera som språngbräda och kvalificera och ge människor referenser. I stället har verksamheterna utvecklats till att bli en permanent tillfällighet.
Även bostadsmarknaden har genomgått stora förändringar under de senaste 20 åren. Möjligheterna för olika grupper i samhället att få en egen bostad har successivt kringskurits genom hyreshöjningar, skärpta krav på hyresgästerna, ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter, marknadsanpassade hyror och inte minst minskat bostadsbyggande. Människor som tagit sig ur svåra situationer och kvalificerat sig för träningsboende/försökslägenhet riskerar att bli kvar i den sekundära bostadsmarknaden som kommunerna tvingats att bygga upp. De allmännyttiga bostadsföretagen – i den mån de finns kvar i kommunerna – förmedlar lägenheterna och IFO ansvarar för uppföljningen
och agerar indirekt som hyresvärd. Ytterst få får eget kontrakt trots att många har skött sin bostad i flera år.
De strukturella förändringar som samhället genomgått påverkar indirekt människors handlings- och valmöjligheter och omöjliggör för många att komma vidare. De som inte uppfyller kravspecifikationen ställs utanför samhället. Det har exempelvis i skilda sammanhang noterats att den socioekonomiska bakgrunden fått allt större inverkan vid val av utbildning, möjligheter att komma in på arbetsmarknaden och så vidare.
Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Socialstyrelsen lanserade satsningen Kunskap till praktik samt Evidensbaserad praktik omkring 2007/2008. Begrepp som evidens och vetenskaplighet var centrala. Satsningen på ”nya kunskaper” tycks bygga på antagandet att de som arbetar med socialt arbete inte vet vad de gör, att det mesta görs på känn. Framförallt anses en stor okunskap råda kring effekterna av behandlingsinsatserna. För närvarande har staten tagit kommandot och håller på att införa ett förändringsprogram för ”kunskapsstyrning”. Tankarna om evidens och ny kunskap har sin grund i och bör förstås inom ramen för NPM-rörelsens (New Public Management) sätt att se på tillvaron. Ett betydelsefullt inslag är just styrning, och viktiga verktyg är mätningar, jämförelser samt att styra genom fakta och evidens.
Är det pågående kunskapsprojektet den rätta vägen? Personalen inom IFO hukar under statens anspråk. Verksamheten ska inte bara utvecklas mot evidens och kunskapsbaserad praktik och i ökande utsträckning ta del av kunskapsöversikter och tillämpa evidensbaserade metoder, den förutsätts också vara beredd på återkommande förändrade budgetförutsättningar. Omorganisationer, personalomsättning och politikerstyrning präglar verksamheten.
Personalen är i stor utsträckning välutbildad, men har små möjligheter att tillämpa de metoder de utbildats i. Det finns även kunskap och erfarenhet av vad som är verksamt i klientarbetet men de allt mer slimmade organisationerna omöjliggör utvecklingsarbete till nytta för klienten/brukaren.
Behovet är stort att finna former för att systematiskt dokumentera och följa upp vardagsarbetet. Då staten idag har tolkningsföreträdet om vad som är rätt kunskap inställer sig frågan vad den erfarenhetsbaserade kunskapen har för dignitet. Det man inom professionen har god kunskap om är betydelsen av så banala faktorer som ett gott bemötande, relationen, att förändring tar tid, uthållighet och helhetssyn.
Idag tycks ekonomismen vara det som styr arbetet inom offentliga sektorn vilken IFO är en del av. Budgethållning är det överordnade paradigmet. I stället för att se till helheter har välfärdssystemet delats upp i stuprör där varje sektor försvarar sitt imperium.
Ytterst är det människor som drabbas, som får stora svårigheter att återigen ta sig in i
samhällsgemenskapen. Vem ska försvara dem? Det finns skäl att återupprätta ett samhälle som är till för alla. Det finns även skäl att återerövra socialpolitiken och ge den ett reellt innehåll.
Utöver behovet av en fungerande socialpolitik bör man fundera över och problematisera kring om den nuvarande organiseringen av det sociala arbetet är tillfyllest för att möta de behov människor har. Är klientifiering av stora grupper av människor till gagn? Blir det bättre för människor? Idag saknas i stor utsträckning mötesplatser för människor som står utanför samhällsgemenskapen vilka skulle kunna fungera som bryggor tillbaka till samhället.
Anders Arnsvik, Socionom
