- När inget hjälper utom knark sjunger Parker Lewis i Ingen så blå. Med dem orden
måste man förstå missbruket av droger och narkotika. Debatten brukar ofta förminskas till
att handla om vilka befogenheter polisen har, eller om hur hårda straffen för narkotikabrott
ska vara. Det naturligt att det uppkommer sådana diskussioner. Men det krävs mer än så
för att komma till rätta med det missbruk av narkotika som finns i Sverige.
Drogmissbruk handlar om hur samhället behandlar människor. Det är starkt klass-
relaterat. Visst finns det missbruk i alla samhällsskikt – jag känner till allt från vanliga
arbetarklass tjejer till VDs-söner som brukat droger – men faktumet är att stora delar av missbruket finns inom arbetarklassen i Sverige. Det är farligt, eftersom just vanligt folk (speciellt
under en högerregering) saknar de sociala skyddsnät som gör att man inte slås ut på grund av sitt missbruk.
Därför är inte det här någon debatt om den polisens befogenheter. Istället måste man
se att missbruk handlar om ett behov av verklighetsflykt. Ett samhälle bedöms efter hur
det behandlar sina mest utsatta. Därför är det ett gemensamt samhällsansvar att se till att
verkligheten ger alla människor ett tryggt och värdigt liv, som ingen ska vilja fly ifrån. Men
för att det ska kunna blir verklighet krävs en total kursändring i svensk politik.
Man kan börja med sysselsättningen – missbruk bland människor med ett arbete är mycket lägre
än hos människor utan. Att inte ge en människa ett jobb är att berätta att du är värdelös, vi
behöver inte dig. Det handlar om att inse att arbete är en mänsklig rättighet. Och börja behandla
den som det. Satsa pengar på skolan, bostadsbyggande och ungdomsverksamhet istället för
skattesänkningar – då fungerar dessa bättre, och kan anställa fler.
Här har också skolan en roll att spela. Dels är naturligtvis mycket viktigt med förebyggande arbete.
Men det handlar också om att göra den svenska skolan till en plats där demokrati, förståelse och
samarbete är ledorden – inte auktoritet, intolerans och individualism. Den svenska gymnasieskolan
ska öppna dörrar för människor, inte stänga dem – därför ska man ta tillbaka den yrkesbehörighet
på praktiska program, som högerregeringen tagit bort. Att förneka människor att ändra kurs i livet
på grund av ett beslut de tog som 15-åringar är befängt, och saknar verklighetsförankring. Det
skapar ett a- och b-lag på arbetsmarknaden, där b-laget blir de ungdomar som utan rätten till
högskoleutbildning hänvisas till att ta låglönejobben på borgerlighetens arbetsmarknad, och den
livsstandard som följer med dem. Sociala svårigheter gör det lätt att dras in ett missbruk. Därför är
rätten till lika utbildning central.
Man brukar också prata droger i samband med segregering. Naturligtvis ligger det mycket i det –
drogmissbruket är större i Botkyrka än i Djursholm. Men man missar en viktig poäng, nämligen att
Djursholm är mycket mer segregerat än Botkyrka! Det pratar ingen om som ett problem – fast det
är just det som är problemet. Att bygga billiga hyresrätter i rika områden är en av de bästa sätten
att motverka utanförskap, segrering och allt som det innebär.
Det är mycket som tydligt visar att i länder där klyftorna är små är också drogmissbruket det.
Missbruket i Sverige handlar mycket om utslagning, som existerar just på grund av de klyftor som
finns i samhället. Det är kombinationen av den högerpolitik som förts länge i Sverige nu, och de
resultat den politiken ger. Missbruket av narkotika har ökat i takt med de ökande klyftorna, hur man
än vrider och vänder på det. Därför går kampen mot det ökande drogmissbruket hand i hand med
en offensiv vänsterpolitik.
Arijan Kan, Ung Vänster
