Share This Post

Okategoriserade / Socialt arbete

Är gränssättning vår tids dilemma?

Söndagens program i svt1 ”Förgrymmade ungar”, om föräldrautbildningar, nanny-akuter och skolans nygamla metoder för att få elever att visa respekt i skolan, väckte många blandade känslor hos mig. Jag är själv förälder, jag har i flera år arbetet som familjebehandlare hemma hos familjer och jag håller regelbundet föräldrakurser i kommunens regi.
Jag ställer mig frågan – vem är det som har svårt med gränser? Kanske är det hela vårt samhälle som dras med dessa svårigheter. Människor förväntas gå ur och i diverse sammanhang, påtvingas all möjlig sorts information, matas med reklam, har tillgång till massor av underhållning.
När jag åker buss till jobbet skärmar jag numera ofta av de andra bussresenärerna genom att lyssna på min egen musik. Om jag inte gör det måste jag följa olika telefonsamtal som mina medresenärer har med någon som står dem nära – ofta så nära att samtalet känns privat.
Nå väl, hemma är man i alla fall skyddad – eller? Det beror förståss på vad jag väljer att se på TV och hur väl jag lyckats registrera mig i nix-registret. För att inte tala om vad datorn kan erbjuda om man trycker lite slarvigt på tangentbordet. Hörde talas om barn som får bilder på tidelag skickade till sig via mobilen…
Vi utsätts och utsätter oss för ständiga gränsöverskridningar – kanske det är därför som det känns så bra när någon talar om att man måste sätta gränser!
Första gånge debatten blev riktigt tydlig (för mig) var för några år sedan, då en psykolog myntade begreppet ”curlingföräldrar”. Det handlade om föräldrar som ”sopade” framför sina barn, för att minska konfliktområden i familjen och för att slippa se sina barn ledsna eller frustrerade under den lilla tid de hann träffas.
Många kände igen sig. Många kör, hämtar, lämnar, reder upp, tar tag i etc…för att underlätta och slippa se barnen besvikna eller inte välkomna till idrott eller andra fritidsaktiviteter.
Vi har alltså skämt bort våra barn?
Några av oss har nog det. Men det finns också många barn som tidigt fått lära sig att klara saker på egen hand. Barn som inte är bortskämda med annat än kanske för mycket godis. Barn som mycket sällan har möjlighet att vara delaktiga i de idrottsaktiviteter som kräver föräldrar med bil och god ekonomi. Barn vars föräldrar inte hinner eller kan hjälpa dem med läxor och planering av gymnasieval. Barn vars föräldrar inte sällan själva vuxit upp med aga eller avvisande som bestraffningsmetod. Barn som definitivt inte behöver mer avvisanden eller mer gränser.
Vad har dessa barn gemensamt med ”curlingföräldrarnas” barn ? Bristen på tid tillsammans med sina föräldrar! Tid tillsammans är också en av de grundstenar de flesta av de aktuella föräldraprogrammen bygger på. Att relation mellan barn och föräldrar är grunden för all uppfostran är ju något vi vet! Även i skolan är relation grunden för respekt och trivsel. Och relationer behöver tid för att utvecklas och leva . Det vet vi också.
Men för att få tid behöver vi träna på att sätta gränser. Inte mot barnen utan mot alla andra krav och förväntningar vi utsätts för. Vi behöver lära både oss själva och våra barn att göra val och att ta ansvar för de val vi gör. Så som ett demokratiskt samhälle är tänkt att fungera och så som ett demokratiskt ledarskap fungerar. Av den debatt som pågår nu kan man tro att det bara finns auktoritärt eller eftergivet ledarskap. Vem är det som förlorar om vi inte längre tror på ett demokratiskt ledarskap i familjen och skolan?
De föräldraprogram som erbjuds i dag har många likheter, men de är också olika. Vissa har mer av auktoritära inslag än andra. En del är mer detaljerade och styrda av sina manualer, andra bygger mer på dialog och diskussion mellan deltagarna. De mest manualstyrda är också de som man tidigt har kunnat visa fungerar – evidens blir försäljningsargumentet! Men detta beror också på att de tagits fram för en viss grupp, tex. utåtagerande barn, i en speciell kontext, tex. klinik för behandling av barn och deras föräldrar. Det är viktigt att vi tänker oss för och inte tror att det vi gör när vi erbjuder alla föräldrar tillgång till föräldrakurser är att erbjuda behandling.
Jag är glad att det finns många olika föräldraprogram. Tanken på att alla föräldrar skulle gå igenom samma föräldrakurs blir skrämmande Mångfalden och diskussionerna kring dessa frågor är det viktiga, föräldrar är olika, barn är olika, vi som håller kurser är olika. Viktigast är att föräldrar kan få stöd vid behov! Enskilt eller i grupp, på BVC , i förskolan, hos socialtjänsten , i skolan, bland vänner och grannar. Det är inte fult att vara osäker eller känna sig villrådig, det är en del av den utveckling som föräldraskap innebär och det har det varit för alla generationer och jag hoppas det finns tid för samtal mellan människor även i framtiden.

Sara W Östnäs

Share This Post

Lämna ett svar

Din Epostadress kommer ej att publiceras.Obligatoriska fält är markerade *

Du kan använda dessa HTML tabbar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Lost Password

Register

Hoppa till verktygsfältet