Regeringen vill göra en ny ”kommunikationssatsning” och informera i samhället om bristande tillgänglighet och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Myndigheten för delaktighet och Diskrimineringsombudsmannen ska nu tillsammans med funktionshinderorganisationer arbeta förebyggande mot diskriminering. Men detta är bara två pusselbitar. Vi har alla ett egenansvar att hjälpa till och stödja i detta viktiga förebyggande arbete. Skolan måste mer kraftfullt arbeta med dessa frågor. Det skriver Jörgen Lundälv, docent i socialt arbete och funktionshinderforskare vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet i denna debattartikel.
Det är bra att regeringen gör en medveten satsning på detta viktiga område.
Ordet satsning får mig dock att undra om det är fråga om en ”engångssatsning” eller om vi talar om en varaktighet i det förebyggande arbetet. När vi talar om skadeförebyggande arbete handlar det nämligen alltid om långsiktighet. Det finns inga snabba vinster i ett sådant arbete utan det bygger snarare på ett ihärdigt och långsiktigt förhållningssätt. I dagarna har jag tagit del av att regeringen har givit den nya funktionshindermyndigheten i Sverige – Myndigheten för delaktighet (MFD) i uppdrag att göra en så kallad kommunikationssatsning för att öka kunskapen och kännedomen om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Arbetet ska ske i samarbete med Diskrimineringsombudsmannen (DO). Projektet sträcker sig under åren 2015-2017. Målet är att förebygga diskriminering av personer med olika funktionsnedsättningar. Att informera om innehållet i konventionen är en stor uppgift och man ska nu rikta information till statliga myndigheter, kommuner och organisationer men även till enskilda personer.
Medaktörskap och lärande
Det finns mycket värdefull kunskap och erfarenhet inom såväl funktionshinderorganisationer som patientföreningar och anhörigföreningar. Att personer som är aktiva i dessa föreningar kan komma till tals och även informera omkonventionen, rättigheter och diskriminering är mycket viktigt och bör spridas och stimuleras mer i samhället än vad som är fallet idag. Det handlar nämligen om lärande. I ett uttalande säger Åsa Regnér, barn, äldre- och jämställdhetsminister att ”det är särskilt viktigt att genomföra arbetet i nära kontakt med funktionshinderorganisationerna och att engagera personer med funktionsnedsättning i arbetet, bland annat för att visa på effektiva vägar att motverka diskriminering” (http://www.mfd.se). Enligt min mening måste man även inkludera personer som inte är aktiva i intressepolitiska organisationer och föreningar. Det finns personer med funktionsnedsättningar och närstående som inte är organiserade och har mycket kunskap och erfarenheter av till exempel hur tillgängligheten kan stärkas.
Utbildning och WHO
För fyra år sedan kom världshälsoorganisationen WHO ut med en unik rapport om funktionsnedsättningar. Rapporten ”World Report on Disability” (WHO, 2011) lämnar flera bra förslag på strategier hur funktionshinderpolitik, delaktighet och tillgänglighet ska kunna förbättras och utvecklas. I rapporten nämns till exempel att utbildning och lärande i skolan om funktionshinder och funktionsnedsättningar kan stärkas. För att regeringen ska kunna lyckas med ett långsiktigt förebyggande arbete mot diskriminering är det enligt min mening angeläget att också aktörerna på utbildningsområde d.v.s. skolan, engageras i arbetet. Lärare och pedagoger har också ett ansvar att aktivt och långsiktigt jobba med frågorna och koppla WHO-rapporten till lärande om utsatta människors livssituation, delaktighet och tillgänglighet. I debatten har det hittills varit tämligen tyst om WHO-rapporten. Återstår att se vilka långsiktiga effekter som regeringens nya kommunikationssatsning kommer att få.
JÖRGEN LUNDÄLV
Docent i socialt arbete och funktionshinderforskare vid Göteborgs universitet.
